Alla dessa kulturmänniskor… Och så vi.

Igår var jag och min lilla familj på ettårskalas. Mirjas kompis Linas lille kille Theo fyllde ett år och det var kalas med med presanger och tårta. Lina kommer från en väldigt kulturell familj så det var både skådespelare, melodifestivalfolk, konstnärer, TV-reklamfolk, producenter och regissörer där. Och så vi…. Den lilla familjen som går till jobbet mellan 8 – 17. På något sätt hade jag trott att kulturmänniskor skulle vara lite svåra och inåtvända men här var det helt tvärtom. Linas mamma pratade och stojade och var lika trevlig som vem som helst (konstigt va? Hon är ju skådespelerska och ska vara inåtvänd.) När Linas pappa kom (i mina ögen en av de absolut största vi har inom film och teater) blev jag blyg, hälsade artigt som en liten pojke i sjömanskostym och vågade knappt titta på honom, han är ju en av mina största idoler. Men han var exakt så trevlig som man vill att en idol ska vara, trist att bli besviken menar jag. Han låg på golvet och spexade med Theo som en morfar ska göra (men han ska ju vara svår och inåtvänd!!). Det var ett superhärligt kalas med mycket ståhej, bullar och tårta. Och att sen Atle blev riktigt bra polare med Linas pappa får ju en att bli stolt som en tupp, att Sven Wollter sträckte sig ut efter Atle och snackade lite kan ju få vilken medelålders dam som helst att nästan spricka, men även en 35-årig grabb som hejar på Bajen känner en viss stolthet, han ska ju vara svår och inåtvänd, han är ju kulturmänniska.

Åsna?

Igår fick jag ett av mina panikartade infall. Efter att ha tagit ut min ryggsäck ur tvättmaskinen så insåg jag att den gjorde sig bäst på de sälla jaktmarkerna och inte på min rygg längre. Torsdag kväll, en fullspäckad dag idag (hur hinner jag då skriva här?) och iväg till Kinnekulle tidigt som tusan i morgon. Ut med en tråd på HappyMTB och efter några svar drog jag som en raket (en långsam sådan) till CykelCity då det är den affär som både ligger närmast (jag glömde naturligtvis helt bort CycleCorner som ligger ca 300 meterfrån där jag bor) och där jag fick ett positivt svar på att dom hade en Camelbak M.U.L.E hemma (och som för övrigt inte betyder packåsna utan Medium to Ultra Long Endevord). Svettig och fuktig av det lilla regnet som kom igår kom jag så hem med min nya M.U.L.E (trodde jag), klippte bort alla plastskydd och testade den. Den satt ju bra och satan i gatan vad smidig den var. Men vad står det där? MTB100?!?!?! Skulle den inte heta M.U.L.E?? Kollade på kvittot och där står det M.U.L.E/MTB100. Hoppade över bordet och satte mig framför datan. Google är ju ett bra verktyg tänkte jag, och visst är det det. Hittade en MTB100 som visade sig ha samma vattenblåsa men 2 liter mindre packning. På Camelbaks hemsida finns den inte ens med så det är en gammal modell. Så jag har alltså köpt en Camelbak som är mindre än jag trodde, som inte ens finns på CykelCitys hemsida, som kostade lika mycket som en M.U.L.E och jag är blåst tänkte jag. Men efter ett samtal så kunde dom tänka sig att ta tillbaka den, även fast förpackningen var bruten, bra kundvård. Militaryshop på Sveavägen hade M.U.L.E hemma men för 300:-mer. Skulle just packa ihop och byta när jag fick ett meddelande på MSN från min kompis Erik som visade upp en länk till ett företag vid namn Performance Bike som ligger i North Carlina. Och dom kunde skicka hem en H.A.W.G för 700:- till min dörr. Visserligen en från 2006 men det kan jag ta, jag har ju redan en MTB100 från det året. Så nu har jag helt plötsligt en smidig ryggsäck för normala turer hemma och en stor för rejäla långturer och jag la bara till 400:-. Helt plötsligt har mitt humör förbättrats markant, även idag!
http://www.performancebike.com/index.cfm

Världens turknutte!

Igår anlände min nya ram och framväxel till Pedalogerna och idag var jag där och mekade ihop den. Förutom att jag måste justera fram och bakdämparen så känns den helt fantastisk. Var bara ute en snabbis i Sicklasskiftet ikväll men den turen var supermysig. Måste nog justera bakväxeln med men det e småsaker. Jag förutspår en helt fantastiskt galen skrattur i helgen runt Kinnekulle. 13.1kg väger den. Har ingen aning om det är lätt eller tungt men jag antar att den ligger runt medelstrecket, fast vem bryr sig om några gram här eller där. Nu hoppas jag att någon är intresserad av min NRS-ram så jag kan addera en Rock Shox Revelation 426, samt några gram till Transan. Tack gode gud att Trygg-Hansa har så bra villkor och var så trevliga att göra med. Där betalar jag gärna in min hundralapp/månad i fortsättningen. Lite konstigt att dom inte ens har bett att få se kvitto, men jag verkar väl vara en trevlig och förtroendegivande kille.

Lite flyt till slut kanske

Efter att ha ruttnat ihop på min NRS (även fast jag kunde få en ny baktriangel för en billig penning) drog jag mig till minnes att Bruse hade nämnt att han tydligen hade fått ett par nya hjul på sin drulleförsäkring. Tänkte att det skadar ju inte att ringa, och visst täckte min försäkring detta och eftersom värdet på min cykel för närvarande ligger på 27.000:- tyckte dom att det visst var värt att ersätta mig med en ny ram för det fascila priset av 1200:-. Så om allt går vägen, vilket dom har sagt att det ska göra kommer jag i dagarna få en rekvisition på en ny Tranceram. Pedalogerna har redan tjingat den sista hos Jaguarverken så om jag har riktigt flyt har jag en Trance att fräsa omkring på runt Kinnekulle. Gällande NRS-ramen är det ju inget fel på den. Det är ju baktriangeln som är paj och det är den som inte finns att hitta ny så skaffar jag bara en ny baktriangel kränger jag iväg NRS-ramen och köper en ny gaffel med lite mer slag på, flyttar Maguran till min Inbred och kränger iväg Psylon, om inte försäkringsbolaget har synpunkter på det men det har dom inte sagt något om.

Etiopisk Yirgacheffe

Jag var borta på Fine Food här i Hammarby Sjöstad igår för att köpa mig lite kaffe. Jag har än så länge varit för snål för att köpa mig en kvarn för 2000:- eftersom jag anser att jag kan få så många roliga cykelsaker för den summan, men snart fyller jag ju år och vem vet vad jag köper till mig själv? Nåväl, tillbaka till kaffet som flickan bakom disken visade för mig, noga påpekandes att detta kaffe var lite speciellt eftersom det fortfarande sitter skalrester kvar på bönorna, det vill säga skräp som man betalar lite extra för. Jag fick dofta på bönorna och tyckte att det doftade helt underbart.. Världens mest aromatiska kaffe marknadsförs Yirgacheffe som och det vet jag inte något om novis som jag är på detta område, men det har mycket, och god arom. Kaffet blir riktigt gott och utan att egentligen kunna något om espresso måste jag säga att det här är bland det bästa jag har druckit i kaffeväg. Etiopisk Yirgacheffe importeras av det lilla specialrosteriet Johan & Nyströms rosteri och är det första rosteriet att öppna i Sverige på över 50 år. De är ett så kallat specialkafferosteri. Detta innebär att kvaliteten är högre och sorterna är avsevärt fler. Rosteriet drivs av eldsjälar som likt detektiver försöker vaska fram det bästa som kaffevärlden har att erbjuda. Deras dröm och vision är att dela sin passion med likasinnade och här har dom lyckats tycker jag. Sen att kaffet är helt ekologiskt och dessutom tog hem Barista Cup 2005 genom Nebo Uskokovic som vann Beige Award med detta kaffe och visade att man kunde kombinera citrustonerna från kaffet och sötman i mjölken till en spännande enhet. (Det sista saxade jag från deras hemsida). Men kaffe ska ju avnjutas nymalet säger dom som vet, så jag kanske måste ta och införskaffa mig en kvarn snart, men det måste bli en kvarn som maler direkt ner i filtret/filterhållaren för annars kan jag lika gärna köpa färdigmalet.

Dömd till ett liv med singlespeed?

Glad i hågen hämtade jag igår ut min NRS med den nya fina stronglightklingan och den übermulliga lockouten. Idag var det onsdag och då cyklar jag med Spårvägen i området vid Gömmaren/Flottsbro. Bara för att testa gaffeln sittandes så körde jag uppför en jäkligt stenig backe, trodde jag. Efter ca 15 meter fastnade jag på något stenhelvete, ramlade, inte så hårt tyckte jag men ett stenhelvete låg där och tryckte in en rejäl buckla i baksvingen så bakhjulet knappt kunde rulla.. I helgen gick jag över styret på min Inbred och jag hoppade av och cykeln studsade som en guttaperkaboll. Tror någon att det ens blev ett märke på den?? Nej just det… Men NRS-helvetet, som tydligen är cykeln från helvetet fick sig en sån smäll att baktriangeln antagligen måste bytas. Kringelloppet är helt j*vla kört, förhoppningsvis kan jag köra Lida Loop och Kinnekulle känns osäkert. Det kanske är så att jag endast SKA köra singlespeed? Jag har ju inte direkt saknat min NRS men det är jäkligt skönt med lite gung där bak, speciellt för en annan som har lite halvtaskig rygg. Nu är det väl bara att vänta på att den blir klar igen. Förra året var det gaffeln som strulade så jag inte hade cykeln på flera månader och nu detta… Jäklar vad jag gnäller men jag blir så satans trött på detta.. Nu känns det iaf lite bättre efter ett par Liberty Ale…
Klingan och gaffeln då? Jo dom funkade finfint, men vad spelar det för någon roll när den åter står i källaren..

En icke så mainstream gaffel

Jag var och hämtade min NRS idag. Ny stronglight-mellanklinga och en lockout till min Magura Asgard. Efter att ha cyklat enväxlat hela vintern tog jag ut min NRS i våras och insåg att jag inte längre cyklar som jag har cyklat. När det bär av uppför ställer jag mig helt plötsligt upp och trycker på istället för att växla ner till lillklingan (den är borta förresten) och trampa som en galning. Lillklingan är för mig en onödig produkt. Antingen kör jag på mellanklingen i skogen och är det så brant att jag behöver en lillklinga går jag av och går upp. Mer bråttom än så har jag inte. Problemet jag kände i våras var att när jag ställer mig upp för att bryta mig uppför de rotiga backarna i Hellas tappade jag så mycket kraft genom att gaffeln gungade alltför mycket och efter lite letandes på internet hittade jag att just Asgard i 100mm kunde fås med lockout. Sagt och gjort så åkte den till Pedalogerna och efter mycket om och men när det gällde leveransen från Magura till Jaguarverken så kom den i fredags och idag var Atle och jag och hämtade hem den. – Inget reglage från styret, kommer en del säga men faktum är att jag inte känner något behov av det, jag sköter låsningen på min Rock Shox Psylo på Inbreden från gaffeln och det funkar finfint. Nu gäller det bara att jag börjar använda min NRS. I Hellas har jag inte saknat den alls då enväxlat har känts som det perfekta valet men förhoppningsvis kan jag bli lite snabbare och vila ryggen lite nu när jag äntligen kan cykla med lite studs i baken.

Världens bästa skog??

Bruse och jag var igår ute på en liten tur i Sicklaskiftet och Hellas. Jag hade tipsat några om turen men alla andra är ju så upptagna med annat att dom inte hinner cykla.
Efter att ha avverkat lite härliga stigar på Sicklaskiftet (Fem svåra och Dow Jones där jag faktiskt tog den sista backen (på andra försöket, gick över styret på det första)) tog vi oss an Ulvsjöslingan och våta fötter… Spången tog jag till 95% men reptilhjärnan tog över när jag hade ca två meter kvar…. Slafs ner med framhjulet i dyn… Nästa gång så..
På väg upp till den blå leden där den korsar milspåret så tog vi en taktisk treminutare och ser i fjärran två vilsna cyklister. Dessa visade sig vara Thomas och Micke (thomaz & mickem) som trodde att dom hade cyklat den gröna leden. Flåsandes frågade dom var den blå leden fanns och jag pekade nerför en smal stig rakt bakom dom. Självklart slog vi följe och tog den blå leden ner till bommen och även på den blå vågade jag på mig en stenig/rotig liten nerförsbacken nerför berget där man antingen kan åka höger nedanför berget eller upp och ner… Mäkta stolt blev jag, lattefarsa som man är. Resten av turen bjöd på härliga stigar med varierande teknisk svårighet och vid ett tillfälle yppade Thomas orden ”jag är ju van vid de snälla stigarna i Lövsta” och skrattade lite, Hellas har den effekten på folk, man blir ekumeniskt glad även om vissa partier är svåra. Lunchen och fikat i stugan vid Hellasgården var svårslagen. Killarna åt rostbiff med tysk potatissallad och själv blev det pasta med tomatsås/kalamataoliver/skinka och kronärtskockshjärtan, smarremums. Efter att ha sagt hejdå till killarna och önskat dom lycka till med nyckeln som satt fastklämd i bakluckan på Thomas’ bil blev det Indianer och Vita hem. Sammanlagt var vi ute i ca 3,5 timmar inkl fika och det var verkligen en supertur. Fantastiskt skoj att träffa kompisar från andra delar av stan i världens mest underbara skog… Nästa gång hoppas jag att Mulle hoppar fram ur en buske.

En evinnerlig väntan..

Varför ska allt som har med min NRS att göra ta sådan tid?

Det verkar som att det går troll i allt som har med den att göra. Sprucken ram, sabbad framgaffel, knäckt revben*2, paket som bara försvinner från leverantör, rappande med helt ny drivlina osv…..
Frågan är väl om man ska kränga iväg den och bara cykla enväxlat? Visserligen har inte den varit skonad heller men det går fasiken så mycket snabbare att få tag på saker till den.
Förra året började jag att cykla på NRS-helvetet i juni, knäckte revbenet på den i juli och i år har den luftats två gånger innan skiten började rappa..
I kväll köper jag lite öl och tycker synd om mig själv.
Btw så kom jag igår på vad jag önskar mig när jag fyller 40. Mirja skulle börja spara nu sa hon.

Första maj söder om stan.

Första maj och äntligen tog jag mig ut på asfalten efter att ha harvat i skogen sedan september förra året. Hade faktiskt glömt hur härligt och socialt det kan vara att ligga ett litet gäng (idag sex pers) i dryga 30 km/h och småsnacka lite.

Dagens tur tog oss från Källbrink, via Lännavägen och Västerhaninge till Årsta Havsbad och sedan samma tur tillbaka. Ganska skönt att inte köra via Pålamalm som vi annars ofta gör. 73 km blev det och det räckte så här första turen.
Cykeln funkade perfekt förutom att något knakade. Trodde först att det var sadelstolpen men då det även knakade när jag stod upp så ska jag nog kolla vevpartiet.