Albert

Ända sen jag byggde min Inbred har jag haft Fat Albert som däck på den. Anledningen till detta var att många som cyklar i samma skogar som jag cyklar i kör på dessa däck. Min andra cykel som jag hade vid den tidpunkten, en Giant NRS hade däremot snabba XC-däck i form av Maxxis Larsen TT och senare Crossmark. NRS’en har gått i graven och ersatts av en Giant Trance istället men däcken fick hänga med då dom ju satt på de Crossmax Endurohjul som jag en gång köpte till min NRS. Hellas och dess skogar anses lite som en referenspunkt på MTB i Stockholm, vilket är helt förståeligt då jag nog vågar påstå att det ingen annanstans i Stockholmsområdet (och kanske i hela Sverige) finns ett sådant potpurri av stigar. Även när det gäller diskussioner gällande däckval används Hellas som referenspunkt. Så hittar man ett däck som funkar i Hellas så har man hittat ett däck som funkar på rötter, på hällar och på steniga partier. Förra veckan så körde jag med mina Maxxisdäck och på en häll så slant bakhjulet. Jag var ca två cm från att kastrera mig själv men lyckligtvis gick det bra med endast ett rejält blåmärke i ljumsken. Har faktiskt aldrig råkat ut för samma sak på min Inbred med Fat Albert så mina Maxxis fick åka i grovsoporna.
Så i förrgår satte jag på mina helt nya Albert (bak) och Fat Albert (fram) UST på min Trance och igår var det premiärtur. Tycker att UST-varianten kändes bredare än den vanliga, men det kan ju vara att luftkammaren är större. Nåväl, greppet var som jag hade förväntat mig, helt suveränt och som vanligt rullade dom så fint över alla diverse partier så nu har i alla fall jag bestämt mig för att i Hellas räcker det med ett enda däckval, och det är familjen Albert!

LCF goes fixed

Åtminstone den ena halvan. Andreas ska inte ha någon fixie (vad jag vet) än så länge. Fixie och fixie förresten, jag fuskade lite och köpte mig ett On-One flip/flopnav så jag kan köra singlespeed om jag märker att jag inte är tuff nog för att hantera en cykel utan frihjul.
Valet av komponenter baserade jag på lite input från olika människor, pris samt lite väl valda komponenter av Phil på Dr Spoke. Till min glada förvåning hade Phil alla saker inne som krävdes för att färdigställa hjulet.
Flera snälla människor har erbjudit sig att hjälpa till att bygga hjulet och ikväll kommer Viktor att hjälpa mig att få ihop allt. Vi bor ca 500 meter från varandra så det känns lite enklare än att åka till Solna för att få hjälp av Rikard (som även är på Gotland nu).
När hjulet väl är byggt så funderar jag på att ta bort mina gamla pedaler och ersätta dom med ett par Shimano 520 eller någon annan billig variant på clipless. Jag har fått för mig att det är svårare att få in fötterna i ett par pedalkorgar (eller vad det nu kallas) samtidigt som man inte kan frihjula.
Frambromsen behåller jag, åtminstone tills vidare av två anledningar. Den första är att jag inte kan hantera en cykel utan frihjul och den andra är att det är en säkerhetsfeature som kan vara bra att ha i stan om någon unge får för sig att hoppa ut framför cykeln.

Den sista utmaningen är att navet är 120mm och ramen högst troligen är bredare. Gamla ramar (upp till sexdelade grupper) brukar tydligen vara 125mm och nya räserramar 130mm. Nu är det en stålram jag har så jag kan nog dra ihop muttrarna så ramen trycks in lite men ett par brickor att ha mellan navet och ramen kan nog vara bra att ha. Jag har även funderat på att ta isär navet med hjälp av ett par konnycklar och lägga brickorna på insidan så man slipper ha dessa lösa. Frågan är vad som är rekommenderat? Det enklaste är ju att ha lösa brickor mellan ram och nav men det kanske finns någon anledning till varför man inte ska/bör ha det så.

Mätt!

Nu är den klar, det ser ni här svart på vitt. Nu har min Felt F70, som jag köpte för 9000:- hos Pedalogerna kommit till en gräns där jag känner att jag inte längre vill lägga några pengar på uppgraderingar. Det jag har uppgraderat har jag fått till bra priser tycker jag men nu är det som sagt slut på den sagan. Jag anser inte att man kan bygga vidare hur länge som helst på en undermålig ram (och där ligger alla ramar i mina ögon som inte är i full kolfiber, titan eller en ball blandning av läcker metall och plast, typ det Cinelli har gjort med stål/kolfiber). Visst duger ramen till mig men att slänga på en Campagnolo Record Carbon på den tillsammans med några läckra Zipp-hjul skulle bara kännas fånigt. Nä, sådana produkter kräva finare ramar.
På tal om svart och vitt så tycker jag att slutresultatet blev riktigt bra. Ja, den har bara en niodelad 105-grupp (med vissa Dura-Ace komponenter), ja, ramen är i aluminium med bakstag i kolfiber, ja, gaffelröret är i aluminium, nej, framhjulet är inte radialekrat, ja sadeln är vit (och kommer antagligen att bli skitig). Men jag gillar den ändå. Det är min första landsvägshoj, jag sitter bra på den och jag tror inte att jag skulle bli snabbare med en läcker superlätt kolfiberhoj, däremot lyckligare, men jag ska ju ha en räser efter den här, var så säkra på det, och då blir det kolfiber i massor, men det blir på den det.



Sadeln är en Specialized Toupe Team. Tänkte att eftersom jag redan har Bettinis glasögon kan jag ju lika gärna skaffa hans sadel med. Den finns bara i 500 ex i europa (sa åtminstone säljaren till mig), och om det inte stämmer så har jag i alla fall en riktigt snugg och skön vit sadel (som faktiskt skall vara hyfsat lätt att få ren) med lite läckra detaljer på. Styrlindan ska tydligen vara ganska lätt att få ren den med, men det återstår att se när den väl blir skitig.

Mätt på att köpa cykelsaker blir jag aldrig men nu räcker det för just den här cykeln. Nästa projekt blir att göra ett nytt bakhjul till min gamla Miyata OneTen där jag ska kunna vända på hjulet för att växla mellan frihjul/track! Det hjulet ska jag bygga själv, men kanske får jag lämna in det på lite efterjusteringar. Måste bara hitta någon som kan låna ut ett riktställ och eventuellt någon som kan hjälpa till och guida. Men det blir ett senare bekymmer.

Vänner man egentligen inte känner.

Tack vare att jag har nördat på ett visst cykelforum har jag fått många nya vänner, inte bara sajbervänner utan kompisar som jag faktiskt träffar i verkligheten. Men även vänner som jag egentligen inte känner, men uppskattar lika mycket ändå. En sådan vän ringde jag idag när jag stod på bolaget och ville ha lite idéer om vilka ölsorter jag skulle ha till den lilla grillkvällen innan Mörksuggejakten. Kompetent som han är så fick jag lite fina förslag som nu står i kylskåpet och väntar på att bli nerpackade inför resan till Dalarna. Satan vad bra det är med vänner man egentligen inte känner, men som man förhoppningsvis kan komma att känna bättre i framtiden. Varför har jag lagt till en bild på Leffe (med fel färg)?, jo det var ett av ölen som jag fick som förslag.

Änglarna grät idag!

Idag var nog den värsta dagen på länge (förutom min födelsedag då, eller så var denna värre eftersom man har gått och väntat i vakuum ett tag nu). Viking, eller i alla fall hans skal begravdes idag i Ornö kyrka, samma kyrka som Mirja och jag gifte oss i 19:e juni 2004 och det var en bra mycket roligare dag. Viking är i Nangijala och har det mycket bättre än han hade det här nere. Man blir ju fundersam på det här med vissa saker. Dagen började med skitväder. Sen vid 12.00 tiden, 1½ timma innan begravningen så sprack det upp och blev jättefint. Väl inne i kyrkan började det regna, då grät änglarna och lagom till att allt var över så hade det slutat regna. Känns som mer än bara en slump (även fast jag inte vill kalla mig religiös). Oavsett så var det jättefint, ca 80 personer kom och ville visa sitt deltagande. Vänner och familj är viktiga i sådana stunder. Vi alla har gråtit så man nästan är tvungen att dricka för att inte torka ut. Just nu känns det ganska tungt. Atle har somnat tidigare än någonsin, Mirja åkte för att kolla på lite Linedance för att komma på andra tankar, vilket nog är bra med tanke på hur hårt hon har tagit detta. Själv har jag just tänt ljuset vi har bredvid porträttet på Viking och det känns ganska ensamt nu. Faan vad man klagar, man kan ju inte ens föreställa sig hur Frans och Angelica känner men man hinner tänka mer när man sitter ensam framför teven. I morgon ska jag ut och ställa in min nya Revelationgaffel i Sicklaskiftet. Då blir det i alla fall lite cykling och mysig fininställning av lyxgaffeln och då kommer man ju att få lite andra tankar i skallen, vilket känns viktigare än cyklingen och inställningen.

Allt är Nypans fel…

Jag gillar, som de flesta personer öl men har tröttnat rejält på alla trista Lager’s som finns så de senaste åren har mina ölinköp sträckts sig till några Caffreys då och då. Budgeten har väl legat på en 300:- i halvåret, dvs knappt något alls. Men sen började jag läsa och lyssna på Nypan och om hans upplevelser om alla belgiska finöl. Lättlurad som jag är åkte jag till bolaget och beslutade mig för att testa några. Och satan i gatan vad rätt han hade, det är ju så här öl ska smaka och efter några samtal fick jag även reda på hur dom ska avnjutas. Till grillat, till mörk choklad, till en stark ost och så vidare. Nu sitter jag och allvarligt funderar på att åka ner till det där klostret (som jag inte har en aning om vad det heter men där man tydligen använder sitt reg.nr som bokningsnummer) och boka upp mig på en låda och avnjuta den långsamt. Som jag ser det så är Nypan skyldig mig pengar (ca 600:- i månaden) eftersom han lurade in mig på denna bana.

Stålarna brinner… Eller hur man gör impulsköp!

Att jag inte kan hejda mig. Gång på gång på gång säger jag till mig själv att -Nu räcker det. Jag har en superschysst MTB (när min nya impulsinköpta gaffel kommer), en helt ok LVG (som t.o.m i mina ögon är alldeles för lite använd för att jag ska köpa en ny i kolfiber, det har jag sagt till Mirja att jag gör till mig själv när jag fyller 40), en SS-MTB som man nästan skrattar ihjäl sig på när man är i skogen och en SS-LVG byggd på en gammal fin Miyata från 1986. Vintercykeln e ny men tråkig så den pratar vi inte om. Men även riktigt schyssta cykelkläder, gärna i ull som jag anser vara det mest ultimata material som man kan ha på överkroppen när man är ute och cyklar.
I slutet av förra veckan så satt jag och slösurfade och kom på att jag inte har varit inne på http://www.vintagevelos.com på länge, där var den och jag kände (än en gång) att hela min framtida lycka baseras på att jag köper just den mulliga ulltröjan. Tusenlapparna bara flyger och far omkring mig känns det som. Alla dessa Raphatröjor jag har köpt för ca 1500:- styck har jag ju använt säkert tre gånger så därför måste jag ha fler. Jag bara måste konsumera mera!! Jag antar att ingen annan har just det problemet ;o)

Jag, en hycklare?

Jag har hela tiden förespråkat att man skall stödja sin lokala cykelhandlare även fast priserna ofta ligger högre. Saker som bra service och trevligt bemötande anser jag vara värt att betala för. Visst, småsaker som däck, någon växel och en och en annan slang har jag väl köpt från Tyskland, men saker som är lite mer avancerade, så som hjul (avancerade för mig att fixa till i alla fall) och gafflar har jag alltid köpt lokalt. Därför kan man ju fråga sig varför jag la det där, i mina ögon, skambudet på den där helt nya Rock Shox Revelation 426 Air U-Turn Poploc Gaffeln från 2007? Kanske för att även jag vill kunna köpa saker till ett lågt pris? Kanske lite för spänningen? Jag vet inte men nog tusan vann jag auktionen alltid. För samma pris som den enklaste modellen av en Revelation hemma i Sverige fick jag den absolut toppmodellen. Så nu sitter jag hemma och väntar på att paketet från Tyskland ska komma. Hur ska jag kunna ta in den cykeln till min lokala cykelhandlare utan att skämmas ögonen ur mig? Jag som alltid har förespråkat att köpa lokalt!!

Är min födelsedag något att fira?

Idag fyller jag år. Helt plötsligt är jag närmare 40 än 30 men det har jag inget emot. Att bli äldre hör livet till och jag känner mig i fin form. Atles bästa kompis Viking fyllde åtta veckor idag. Viking är Mirjas kusins lille kille men är som en kusin till Atle då Mirja och sina kusiner är som syskon. Viking föddes för åtta veckor sedan, på fredagen den 13:e april. Han hade så kallade smultronmärken (som är en slags kärlnybildning) på sin lever och under de senaste sju veckorna har vi alla i hans närhet pendlat mellan hopp och tragedier då hans lever har växt och har vägt ca ett kg, på en liten kille som ska väga fyra kg. Som en ren öppning i himlen erbjöd sig en kompis till Mirjas kusin att donera en bit av sin lever för att Viking skulle kunna bli frisk. Hennes lever matchade allt till perfektion och igår började transplantationen. I natt ringde Mirjas kusin och berättade att Viking inte klarade av transplantationen. När dom började operera hittade man flera smultronmärken på insidan av buken som började blöda och dessa blödningar kunde inte stoppas. Han for till Nangijala 00.48 på grund av judet dessa blödningar. Själva transplantationen gick bra och det känns helt overkligt att han slets ifrån oss på grund av andra komplikationer. Åtta veckor gammal och en riktig kämpe så har han satt djupa spår inom mig. Jag har säkert gråtit tio gånger idag och kommer nog att gråta tio gånger till. Men gråten befriar så det känns lite bättre efter varje gång. Chocken har lagt sig nu känns det som, men livet känns ganska fattigt just nu. Föräldrar ska inte behöva begrava sina egna barn. Jag kommer alltid att bli påmind om denna helvetesdag varje gång jag fyller år fr.o.m nu. Jag ska sluta fylla år har jag bestämt.
Det kanske är en annorlunda sak att skriva om då jag mest har blajjat om cykelsaker men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig detta. I helgen är det Lida Loop och jag åker nog dit mest för att skingra tankarna men det blir ingen cykling.

Alla dessa kulturmänniskor… Och så vi.

Igår var jag och min lilla familj på ettårskalas. Mirjas kompis Linas lille kille Theo fyllde ett år och det var kalas med med presanger och tårta. Lina kommer från en väldigt kulturell familj så det var både skådespelare, melodifestivalfolk, konstnärer, TV-reklamfolk, producenter och regissörer där. Och så vi…. Den lilla familjen som går till jobbet mellan 8 – 17. På något sätt hade jag trott att kulturmänniskor skulle vara lite svåra och inåtvända men här var det helt tvärtom. Linas mamma pratade och stojade och var lika trevlig som vem som helst (konstigt va? Hon är ju skådespelerska och ska vara inåtvänd.) När Linas pappa kom (i mina ögen en av de absolut största vi har inom film och teater) blev jag blyg, hälsade artigt som en liten pojke i sjömanskostym och vågade knappt titta på honom, han är ju en av mina största idoler. Men han var exakt så trevlig som man vill att en idol ska vara, trist att bli besviken menar jag. Han låg på golvet och spexade med Theo som en morfar ska göra (men han ska ju vara svår och inåtvänd!!). Det var ett superhärligt kalas med mycket ståhej, bullar och tårta. Och att sen Atle blev riktigt bra polare med Linas pappa får ju en att bli stolt som en tupp, att Sven Wollter sträckte sig ut efter Atle och snackade lite kan ju få vilken medelålders dam som helst att nästan spricka, men även en 35-årig grabb som hejar på Bajen känner en viss stolthet, han ska ju vara svår och inåtvänd, han är ju kulturmänniska.