Skid patches

Igår kväll var jag hemma hos Stefan på en fika och sen drog vi ut tillsammans med Birgitta och Tindra för att lära oss (inte Tindra) att skidda.

Skidda gör man när man på sin fixed gear-cykel snabbt vill kunna låsa bakhjulet för att bli som en åttaåring igen som sladdar i gruset. Det tog ca 20 meter och sen var jag inne i det så att säga, dock efter att ha fått skruva fast klingbultarna en gång, låsringen en gång och hjulet två gånger.
Muttern bak kan inte vara 15mm, måste vara 9/16″, Stefan tyckte att det glappade lite väl mycket han med.

Sen berättade Stefan för mig att det kan vara bra att räkna ut hur många skid patches som min utväxling ger (det e avancerat det här med fixed gear må jag säga). Och snabbt räknat så får jag det till nio skid patches, vilket i och för sig låter väldigt mycket, men enligt Sheldon Brown är 42/18 samma sak som 21/9 och det skulle ge nio skid patches, om man nu inte räknar halvtal men det tror jag inte. Måste nog kolla upp det här.

Oavsett så känns det som att min fixed-gearcykling togs till en annan nivå igår, vilket e helskoj. Men satans vilken träningsvärk jag har i höftböjarna idag, det är ovanligt att hålla emot pedalerna.

Idag ska jag åka förbi Fredells och köpa taggiga brickor för att försöka fixera fast bakhjulet ännu bättre. Tar med mig den ena muttern in och testar en 9/16″ blocknyckel. Passar den ringer jag Markus så får han komma upp och ta det på personalköp då jag är en snål jäkel.

Hemma igen, hel utan blåmärken!

De första 30km avverkade.
Lite läskigt i början…
Ingen vila alls, lite ovanligt men en skön känsla att benen trampar hela tiden.
Ösa på uppför, hålla mot nerför.
Nödbromsen var bra att ha innanför tullarna, många bilar som inte ser en.
Kanske ska kapa styret lite…
Mmmmm, jäkligt skoj det här, varför väntade jag så länge?

Upgrade deluxe!

När jag fyllde 30 år fick jag en av mina impulser. Samtidigt som jag väntade på Mirja utanför S.A.T.S på Regeringsgatan insåg jag att jag var värd en ny klocka och jag förstod att jag skulle få köpa den själv för även om man fyller 30 så har man liksom slutat att ge presenter, i alla fall lite dyrare sådana. Sagt och gjort, in och parkera bilen i Galleriagaraget och ner till Krons Ur för att titta lite. Mirja skickade jag in på någon närliggande klädaffär men något i typ med -Köp dig något om du hittar något du vill ha. Det är ett bra sätt att få bort fokusen på den eventuella klockaffär som väntade. Krons Ur har många fina klockor och märken men jag hade redan sneglat på en Chronolink från Sjöö Sandström då jag tyckte att en Portugese från IWC Schaffhausen för 90.000:- var lite över min budget och att både Omega och Breitling (speciellt Breitling) är alldeles för blingiga. Jag jobbar med IT och producerar inte musik åt 50 cent eller Eminem. Nä, en klocka som inte drar uppmärksamhet till sig men som ändå är snygg och lite unik och som kommer att räcka för min livstid ville jag ha. Däremot så ville jag ha en klocka med läderarmband då min gamla Tissot hade stållänk. Nu när jag är närmare 40 än 30 har armbandet gett upp och det är dags att skaffa ett nytt och vad passar då bättre att skaffa en riktigt snygg stållänk till min Chronolink #991? Även den förtjänar en fin uppgradering, och inte bara mina cyklar. Den här lilla tingesten kommer jag ju att ha långt efter att mina nuvarande cyklar har ersatts med något annat nytt och läckert. Det enda negativa skulle ju kunna vara priset men eftersom jag har bytt bilen mot cykeln när det gäller att åka till/från jobbet spar jag ju en massa bensinpengar, och den är ju förhoppningsvis bättre för miljön än vad min bil är.Hur fånigt det än må låta är den här uppgraderingen en av de roligare jag har gjort på länge, även fast jag hade kunnat få en helt ny Bianchi Pista för samma peng!

Hjulbygge och självmordsåkande

Igår färdigställde jag det hjul som är början på min nya karriär som fixieåkare. Ett stort tack till Viktor Karlin och Rikard Gothäll som hjälpte mig att bygga hjulet. Inget tack till ekerkalylatorn på DT Swiss hemsida som sa fel på 10mm även fast Phil på Dr Spoke kontrollmätte två gånger. Det slutade med att hjulet blev byggt som tvåkors istället för trekors, vilket för mig är strunt samma. Hjulet tog mig ca 2,5 timma att bygga och mycket av tiden gick åt att släppa ekrarna genom att trycka navet mot en vägg samt kontrollmäta alla ekrar med hjälp av en tensiometer, men den tiden tror jag är värt besväret. Att som nybörjare veta att alla ekrar har ungefär samma dragkraft (eller vad man nu kan kalla det) känns tryggt när man inte bara kan spela på ekrarna för att höra spänningen (typ som Phil som bygger ett perfekt hjul på under timmen). Suget att bygga ett framhjul är stort nu, ska antagligen börja leta efter ett Dura-Ace tracknav (eller något annat roligt nav) så jag kan bygga ett framhjul radialekrat med max 24 ekrar. Gjorde premiärturen igår ca 20 minuter efter att hjulet var byggt och den största skilladen tyckte jag var nerför när jag försökte hålla emot. Som tur är kommer jag att behålla frambromsen ända tills jag känner att den kan försvinna. Kul ska det bli i alla fall, att cykla på det här, för mig nya sättet.

Albert

Ända sen jag byggde min Inbred har jag haft Fat Albert som däck på den. Anledningen till detta var att många som cyklar i samma skogar som jag cyklar i kör på dessa däck. Min andra cykel som jag hade vid den tidpunkten, en Giant NRS hade däremot snabba XC-däck i form av Maxxis Larsen TT och senare Crossmark. NRS’en har gått i graven och ersatts av en Giant Trance istället men däcken fick hänga med då dom ju satt på de Crossmax Endurohjul som jag en gång köpte till min NRS. Hellas och dess skogar anses lite som en referenspunkt på MTB i Stockholm, vilket är helt förståeligt då jag nog vågar påstå att det ingen annanstans i Stockholmsområdet (och kanske i hela Sverige) finns ett sådant potpurri av stigar. Även när det gäller diskussioner gällande däckval används Hellas som referenspunkt. Så hittar man ett däck som funkar i Hellas så har man hittat ett däck som funkar på rötter, på hällar och på steniga partier. Förra veckan så körde jag med mina Maxxisdäck och på en häll så slant bakhjulet. Jag var ca två cm från att kastrera mig själv men lyckligtvis gick det bra med endast ett rejält blåmärke i ljumsken. Har faktiskt aldrig råkat ut för samma sak på min Inbred med Fat Albert så mina Maxxis fick åka i grovsoporna.
Så i förrgår satte jag på mina helt nya Albert (bak) och Fat Albert (fram) UST på min Trance och igår var det premiärtur. Tycker att UST-varianten kändes bredare än den vanliga, men det kan ju vara att luftkammaren är större. Nåväl, greppet var som jag hade förväntat mig, helt suveränt och som vanligt rullade dom så fint över alla diverse partier så nu har i alla fall jag bestämt mig för att i Hellas räcker det med ett enda däckval, och det är familjen Albert!

LCF goes fixed

Åtminstone den ena halvan. Andreas ska inte ha någon fixie (vad jag vet) än så länge. Fixie och fixie förresten, jag fuskade lite och köpte mig ett On-One flip/flopnav så jag kan köra singlespeed om jag märker att jag inte är tuff nog för att hantera en cykel utan frihjul.
Valet av komponenter baserade jag på lite input från olika människor, pris samt lite väl valda komponenter av Phil på Dr Spoke. Till min glada förvåning hade Phil alla saker inne som krävdes för att färdigställa hjulet.
Flera snälla människor har erbjudit sig att hjälpa till att bygga hjulet och ikväll kommer Viktor att hjälpa mig att få ihop allt. Vi bor ca 500 meter från varandra så det känns lite enklare än att åka till Solna för att få hjälp av Rikard (som även är på Gotland nu).
När hjulet väl är byggt så funderar jag på att ta bort mina gamla pedaler och ersätta dom med ett par Shimano 520 eller någon annan billig variant på clipless. Jag har fått för mig att det är svårare att få in fötterna i ett par pedalkorgar (eller vad det nu kallas) samtidigt som man inte kan frihjula.
Frambromsen behåller jag, åtminstone tills vidare av två anledningar. Den första är att jag inte kan hantera en cykel utan frihjul och den andra är att det är en säkerhetsfeature som kan vara bra att ha i stan om någon unge får för sig att hoppa ut framför cykeln.

Den sista utmaningen är att navet är 120mm och ramen högst troligen är bredare. Gamla ramar (upp till sexdelade grupper) brukar tydligen vara 125mm och nya räserramar 130mm. Nu är det en stålram jag har så jag kan nog dra ihop muttrarna så ramen trycks in lite men ett par brickor att ha mellan navet och ramen kan nog vara bra att ha. Jag har även funderat på att ta isär navet med hjälp av ett par konnycklar och lägga brickorna på insidan så man slipper ha dessa lösa. Frågan är vad som är rekommenderat? Det enklaste är ju att ha lösa brickor mellan ram och nav men det kanske finns någon anledning till varför man inte ska/bör ha det så.

Mätt!

Nu är den klar, det ser ni här svart på vitt. Nu har min Felt F70, som jag köpte för 9000:- hos Pedalogerna kommit till en gräns där jag känner att jag inte längre vill lägga några pengar på uppgraderingar. Det jag har uppgraderat har jag fått till bra priser tycker jag men nu är det som sagt slut på den sagan. Jag anser inte att man kan bygga vidare hur länge som helst på en undermålig ram (och där ligger alla ramar i mina ögon som inte är i full kolfiber, titan eller en ball blandning av läcker metall och plast, typ det Cinelli har gjort med stål/kolfiber). Visst duger ramen till mig men att slänga på en Campagnolo Record Carbon på den tillsammans med några läckra Zipp-hjul skulle bara kännas fånigt. Nä, sådana produkter kräva finare ramar.
På tal om svart och vitt så tycker jag att slutresultatet blev riktigt bra. Ja, den har bara en niodelad 105-grupp (med vissa Dura-Ace komponenter), ja, ramen är i aluminium med bakstag i kolfiber, ja, gaffelröret är i aluminium, nej, framhjulet är inte radialekrat, ja sadeln är vit (och kommer antagligen att bli skitig). Men jag gillar den ändå. Det är min första landsvägshoj, jag sitter bra på den och jag tror inte att jag skulle bli snabbare med en läcker superlätt kolfiberhoj, däremot lyckligare, men jag ska ju ha en räser efter den här, var så säkra på det, och då blir det kolfiber i massor, men det blir på den det.



Sadeln är en Specialized Toupe Team. Tänkte att eftersom jag redan har Bettinis glasögon kan jag ju lika gärna skaffa hans sadel med. Den finns bara i 500 ex i europa (sa åtminstone säljaren till mig), och om det inte stämmer så har jag i alla fall en riktigt snugg och skön vit sadel (som faktiskt skall vara hyfsat lätt att få ren) med lite läckra detaljer på. Styrlindan ska tydligen vara ganska lätt att få ren den med, men det återstår att se när den väl blir skitig.

Mätt på att köpa cykelsaker blir jag aldrig men nu räcker det för just den här cykeln. Nästa projekt blir att göra ett nytt bakhjul till min gamla Miyata OneTen där jag ska kunna vända på hjulet för att växla mellan frihjul/track! Det hjulet ska jag bygga själv, men kanske får jag lämna in det på lite efterjusteringar. Måste bara hitta någon som kan låna ut ett riktställ och eventuellt någon som kan hjälpa till och guida. Men det blir ett senare bekymmer.

Vänner man egentligen inte känner.

Tack vare att jag har nördat på ett visst cykelforum har jag fått många nya vänner, inte bara sajbervänner utan kompisar som jag faktiskt träffar i verkligheten. Men även vänner som jag egentligen inte känner, men uppskattar lika mycket ändå. En sådan vän ringde jag idag när jag stod på bolaget och ville ha lite idéer om vilka ölsorter jag skulle ha till den lilla grillkvällen innan Mörksuggejakten. Kompetent som han är så fick jag lite fina förslag som nu står i kylskåpet och väntar på att bli nerpackade inför resan till Dalarna. Satan vad bra det är med vänner man egentligen inte känner, men som man förhoppningsvis kan komma att känna bättre i framtiden. Varför har jag lagt till en bild på Leffe (med fel färg)?, jo det var ett av ölen som jag fick som förslag.

Änglarna grät idag!

Idag var nog den värsta dagen på länge (förutom min födelsedag då, eller så var denna värre eftersom man har gått och väntat i vakuum ett tag nu). Viking, eller i alla fall hans skal begravdes idag i Ornö kyrka, samma kyrka som Mirja och jag gifte oss i 19:e juni 2004 och det var en bra mycket roligare dag. Viking är i Nangijala och har det mycket bättre än han hade det här nere. Man blir ju fundersam på det här med vissa saker. Dagen började med skitväder. Sen vid 12.00 tiden, 1½ timma innan begravningen så sprack det upp och blev jättefint. Väl inne i kyrkan började det regna, då grät änglarna och lagom till att allt var över så hade det slutat regna. Känns som mer än bara en slump (även fast jag inte vill kalla mig religiös). Oavsett så var det jättefint, ca 80 personer kom och ville visa sitt deltagande. Vänner och familj är viktiga i sådana stunder. Vi alla har gråtit så man nästan är tvungen att dricka för att inte torka ut. Just nu känns det ganska tungt. Atle har somnat tidigare än någonsin, Mirja åkte för att kolla på lite Linedance för att komma på andra tankar, vilket nog är bra med tanke på hur hårt hon har tagit detta. Själv har jag just tänt ljuset vi har bredvid porträttet på Viking och det känns ganska ensamt nu. Faan vad man klagar, man kan ju inte ens föreställa sig hur Frans och Angelica känner men man hinner tänka mer när man sitter ensam framför teven. I morgon ska jag ut och ställa in min nya Revelationgaffel i Sicklaskiftet. Då blir det i alla fall lite cykling och mysig fininställning av lyxgaffeln och då kommer man ju att få lite andra tankar i skallen, vilket känns viktigare än cyklingen och inställningen.

Allt är Nypans fel…

Jag gillar, som de flesta personer öl men har tröttnat rejält på alla trista Lager’s som finns så de senaste åren har mina ölinköp sträckts sig till några Caffreys då och då. Budgeten har väl legat på en 300:- i halvåret, dvs knappt något alls. Men sen började jag läsa och lyssna på Nypan och om hans upplevelser om alla belgiska finöl. Lättlurad som jag är åkte jag till bolaget och beslutade mig för att testa några. Och satan i gatan vad rätt han hade, det är ju så här öl ska smaka och efter några samtal fick jag även reda på hur dom ska avnjutas. Till grillat, till mörk choklad, till en stark ost och så vidare. Nu sitter jag och allvarligt funderar på att åka ner till det där klostret (som jag inte har en aning om vad det heter men där man tydligen använder sitt reg.nr som bokningsnummer) och boka upp mig på en låda och avnjuta den långsamt. Som jag ser det så är Nypan skyldig mig pengar (ca 600:- i månaden) eftersom han lurade in mig på denna bana.