The return of the LCF


Nåväl, det får väl tiden utvisa men dagen bjöd på en mycket trevlig tur tillsammans med Bjarne och Andreas. Hade först tänkt att haka på Jilster och gänget på deras tur i Haninge men på grund av vissa omständigheter så funkade inte det och Andreas som har legat i MTB ide sen i vintras tänkte sprattla loss lite i Gömmarskogen tillsammans med Bjarne och att cykla med goda vänner är bättre än att cykla själv.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=6116610&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1
Asfaltsturen på någon mil till Källbrinks IP är ju inte så festlig. Någon sur och fet gubbe var tvungen att kommentera att jag cyklade på världens bredaste trottoar i Örby då jag inte ville bli överkörd av bussen, jag svarade med att ge honom en slängkyss. Tror att han blev glad för han sa inget mer. Däremot skulle han ha behövt trampa lite med tanke på den kaggen.

Gömmarskogen blir man aldrig besviken på och nu när marken inte var helt torr visade sig de snedställda rötterna från sin bästa sida. Som tur var valde jag min Giant Trance med Fat Albert istället för Singularen med Racing Ralph så fästet var helt ok. Slanglöst med lågt tryck är det bästa, har inte fått en punka sen mars -05 med mina UST.Bjarne visade oss runt gröna och svart/vita med lite fina avstickare så vi kunde få uppleva lite fina nerförslöpor. Andreas vurpade och slog i armbågen men det verkade gå bra, eller så är han hårdare än Tai Lung för han klagade i alla fall inte.

Efter några timmars lyxcyklande tog vi oss till Bjarnes hoods och fick avnjuta en kanellängd som försvann fortare än en sjuttis i Björns Trädgård.

Den sista milen hem bjöd inte på några extravaganta saker som sura gubbar men jag insåg att min Revelationgaffel med en slaglängd på 100mm – 130mm plötsligt endast hade 80mm i slag på vägen hem. Tyckte att den var lite kort även i 130mm läget men efter att ha släppt ur all luft ur den nedre kammaren ploppade den upp i 100mm och efter att ha fyllt i rätt mängd luft i båda kamrarna verkar den nu faktiskt vara ok. Den var lite väl mjuk i skogen så man undrar ju hur lite luft det var i den övre kammaren och varför den kammaren i så fall hade så lite luft?

90km på södertörn med lyxfika

Efter en knapp vecka med minimalt med kolhydrater har jag insett att jag kanske inte ska köra så hårt på denna diet, exakt som Tobbe sa utan har valt mina kolhydrater lite bättre med hembakad osötad limpa och bönor. Ska nog testa det där quinoa någon gång med. Det viktiga är nog att jag kapar bort det raffinerade sockret.

Nåväl, efter en lite mer kolhydratsladdad frukost stack jag iväg till Bjarne igår förmiddag för en liten runda på södertörn. Bjarne är bra, Bjarne vet att han orkar längre sträckor och kan hålla en högre hastighet än jag men anpassar sig till mig samtidigt som jag naturligtvis kör på allt jag kan för att haka på honom. Johnny är av samma skrot och korn, bra racerkompisar.

Norr Enby, var ligger det?

Den första biten genom Huddinge, bort till Tullinge och sen via F18 bort mot Pålamalm gick bra och innan Riksten så drog vi upp farten lite och gjorde 1½ minutsförningar på ganska tomma vägar. En och en annan grusbil susade förbi men alla bilar höll avståndet och tutade i god tid innan dom passerade oss. Vidare vänster på 257 mot Tungelsta och benen kändes ganska fina där vi låg i bredd, tror att vi blev passerade av fem bilar på hela vägen varav en sista användes som vindskydd innan vi tog höger in på Sorundavägen. Grindsjöns fik såg tomt ut när vi susade förbi och snart tog vi söderut på 225 ner mot Sorunda och där bet motvinden fint i kinderna, tur att vindarna blåser gynnsamt på södertörn, motvind ut och medvind hem.

Ååååh så snygg jag är.

När vi kunde se Sorunda kyrkotorn tog vi skarpt höger för att bege oss norrut och äntligen kände vi vinden i ryggen, eller rättare sagt så kände man inte vinden alls men snittfarten ökade ganska bra och förbi Fituna Gård nådde jag dagens högsta fart på 60.1km/h på platten. Fick bra hjälp av nerförsbacken innan och med 53/12 kan man tydligen komma upp i en ganska bra fart. Däremot så är 39/25 lite för tungt för mig och mina 90kg i vissa uppförsbackar så antingen kommer jag att köpa ett kompaktparti eller träna upp benen, känns enklare att köpa ett kompaktparti och nu när Campagnolo har kommit med elvadelat kommer säkert de finare grupperna som Chorus att gå ner i pris på tiodelade vevar.

Bjarne jagar snöre.

Efter att ha slitit mig uppför en lång uppförsbacke (jävla 39-klinga) svängde vi norrut på 225 och kom snart upp i farter på knappa 50km/h. Sa jag att medvind är skönare än motvind? Knixen ner innan Brink kunde tydligen ha inslag av rullgrus så där fick fingrarna ligga lite tajtare mot skeletonbromsarna och snart kunde vi se Rosenhill där vi tog oss en välförtjänt fika.

Veho in pacis

Efter att ha kolhydratsladdat med ansjovis/ägg på rågmacka, kanelbulle, cola och en kaffe satte vi fart mot Tumba och ner mot E4. Vid Möllevägen fick vi en liten ofrivillig paus då tåget ville passera. Genom Söderby och ner mot E4 där vi återigen fick sydliga vindar i ryggen. Eftersom jag skulle hämta Atle på förskolan hann vi inte svänga söderut för den långa rundan runt Bornsjön, får bli nästa gång. Vägen förbi Hallunda förtjänar inte att nämnas men snart så var vi i dagens sista backe bakom Myrstuguberget och efter det var det bara en transportsträcka utmed Glömstavägen innan vi gled in på Hacienda de la Nordberg där det bjöds på förfriskningar och hembakad kladdkaka, smarremums.

Rosenhill deluxe.

Tack som vanligt Bjarne för ett trevligt sällskap och guidning på de finaste vägarna som södertörn kan erbjuda.

Summa summarum: Jag kommer nog behöva en mindre klinga fram om mina knän inte ska dö och mycket mer än 100km pallar jag inte med för tillfället men jag hoppas kunna köra 150km’s rundor innan hösten har kommit alltför långt. Det här med racer är ju helskoj.

Rundan finns även att hitta på funbeat.

BBQ ala Hellas

SMHI lovade regn och yr.no velade som jag vet inte vad så vad kunde vara bättre än tre timmar i Hellas med bbq-avslutning på takterassen?
Christian, Johnny, Johan, Tobias, Tobias, Viktor och Christer var startklara när vi skulle ge oss av, Rickard hade fått cykelförhinder och skulle sluta upp vid grillningen.

Hellas mest fotade kulle

Som vanligt blev det en härlig blandning av kända och okända stigar när Tobias ”kungen av Hellas” var med. Stigar blandades med hällar som blandades med pushbike etapper och härliga nerförslut och det fanns även tid för lite blåbärsplockning.

Fantastisk häll

Efter tre timmars stigporr och en stukad handled på Rippa återsamlades vi hemma hos mig (på taket) för att krubba lite sill med färskpotatis, grillade kotletter samt en härlig äppelpaj som Mirja hade fixat till. Mirja och Atle var självklart med och krubbade och Atle visade även upp sin tuffa cykel som imponerade stort på alla. Kameran låg ju självklart hemma då.

Gula ovanför sjön

Efter några timmars svullande rullade folket hem och jag gick ner och körde mage/rygg.

Tack alla för en toppentur.

Siljan Runt

Efter att Rickard frågade om vi inte skulle köra Siljan Runt med Challe så har vi tränat hela fyra ggr och ca 80km varje gång så 160km runt Siljan skulle väl bli en plätt? Att ingen av oss hade cyklat mer än 120km i ett svep innan (jag gjorde det för typ 2½ år sedan) var inget vi tänkte på.

På vägen upp stannade vi i Hedemora och skulle köpa oss varsin burgare. Challe började yra om att Anders Eklund hade duschat i gatuköket och började fråga ut servitrisen och Rickard tjatade om att han skulle ha två kokta korvar i sin burgare (som han trodde var en tunnbrödsrulle, snacka om förvirrad). Käket smakade bra i alla fall och resten av resan var Rickard The Dark Knight då han hade sett filmen som köpfilm på den lokala OKQ8 macken. När vi käkade burgarna stod kidzen på torget runt en Volvo740 och hoppade på bakluckan, only on the countryside.

Stressa inte i depåerna

När vi kom upp till Mora åkte vi och föranmälde oss. Bjarne som inte skulle köra överlät sin plats till mig så jag slapp betala starten. Tack för det!!

Efter lite amerikansk wrestling mellan Challe och Rickard iklädda endast cykelbyxor blev klockan plötsligt 23.30 och vi släckte lamporna fort som satan och försökte sova.

Vår lilla klunga redigerad i Photoshop

Väderprognosen som hade förbättrats dag för dag bjöd på strålande sol på morgonen och det vädret höll i sig hela dagen, snacka om flyt.

Vid starten mötte vi upp gänget från Vallentuna CK och även Alf på Happy (Alfsomfan) från Borlänge som skulle köra med oss. Tempot skulle hållas lite halvlågt då de flesta hade denna tur som en uppvärmning för Vättern och vi andra hade ju inte cyklat så långt innan. Efter ett par mil låg väl snittet på ca 31km/h och jag började att känna av ljumskarna ganska rejält men eftersom det inte krampade ihop totalt bet jag ihop och trampade på.

Strålande väder hela dagen

Först körde vi runt Orsasjön förbi byarna Bonäs, Våmhus, förbi första kontrollen i Bäcka där jag låg sist i klungan och missade att de som låg framför mig släppte. Satan vilket slit att komma ifatt de som höll upp farten, kan inte rekommenderas. Kom i alla fall ifatt dom innan Orsa och ner till rondellen i Mora-Noret där jag trodde vi skulle höger men som tur var så låg jag inte först så vi tog rätt väg vilket var vänster.

Sen var det vidare genom Färnäs, Nusnäs och Garsås där vi käkade ett par korvar. Depåerna är verkligen höjdarställen med mat och drycker för oss som inte har så bråttom.
En liten bit innan Rättvik började Rickard att krokna och vi (Rickard, Challe och Alf) valde att ta det lite lugnare så att alla skulle komma runt och i backen efter Rättvik där jag drog låg Rickard med ganska bra men var rejält sliten.

Rickard sliter tappert med sin hjälpryttare bakom

Efter att ha tagit av mot Tällberg tryckte Rickard i sig en gel efter att Challe hade beordrat honom. Sen började den finaste delen av turen, hela vägen fram till Sunnanäng genom Tällberg, Hjortnäs osv bjuder på helt fantastiska vyer, vyer som Rickard inte såg då han frustandes tog sig uppför backen in till Tällberg. Fast han klarade det i alla fall.

Tre minuters vila och sen bar det av mot nästa depå som låg vid Sommarland. Där lämnade vi Alf som hittade en PBP resenär som han snackade lite med. När vi passerade Ejendals Arena ringde Challe till Janne (jobbarpolare) och skrek att han skulle komma ut och när vi hade åkt över bron blev det en treminutare och lite hejhej samtidigt som Alf kom ifatt oss.

Sunnanäng

Resten av turen var ganska trist, för det första började jag att bli trött och sen var vägen inte så rolig. Långa raksträckor och motvind är ju inte det mest förtjusande med racercykling och när vi nådde den sista depån med 14km kvar var mina depåer slut, även fast jag hade tryckt i mig en gel och en bar så jag sköljde ner åtta sockerbitar med två koppar kaffe och fick lite mer kraft i benen för den sista biten och motvinden på bron (Siljansvägen) var inte så farlig. Då hade jag ryckt ifrån Rickard och Challe och tänkte att nu får varje man klara sig själv och när jag såg kyrkan fick jag en oerhörd bra känsla i maggropen.

När jag passerade mållinjen med händerna i vädret (vilket jag har sett att man måste göra) såg jag inte hålet i vägen som fanns en ½ meter efter målet och brakade rakt ner där men räddade situationen i sista sekunden och kunde snart hämta ut min dalahäst som pris.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=5049321&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1
Som grädde på moset körde Rickard och Challe lite wrestling för alla som ville kolla, idioter. Kvällen blev lugn med middag på Vi på hörnet eller vad stället nu hette och idag innan vi drog hem åkte vi förbi Markus, Helena och Vilma och hälsade på och tog en fika.

Tack till alla för den trevliga turen och glada tillrop runt sjöarna.

Bättre sent än aldrig

Med två veckor kvar till Siljan Runt kände både Rickard och jag att det var dags att hoja lite, träningsfanatiker som vi är.
Rickard har inte hojat mer än 40km i ett sträck och jag har bara hojat en racerrunda på två år, en 11-milare på Ekerö för några veckor sedan.

När jag stod och drog på mig brallorna ringde Johnny och ville haka på en lugn tur och 20 minuter senare slog vi följe på vägen mot Trollbäcken för att hämta upp Rickard.

Som vanligt hade Johnny lite idéer om vägval för att undvika de mest trafikerade vägarna så vägen till Rickard blev ganska bilfri.

Johnnys ryggtavla

Efter att ha spänt lite ekrar på Rickards originalpeschå från runt 1980 så rullade vi iväg. Målet med dagen var bara att få lite mil i benen och ha en trevligt tur. Nere vid Svartbäckens by blev det lite grusväg för att undvika hela Brandbergsghettot och vips var vi ute på Dalarövägen och turen kunde äntligen börja på riktigt, helt omöjligt att hålla ett jämnt tempo närmare stan med alla rödlysen.Efter att ha spenderat en fem minuter på väg mot Dalarö svängde vi av mot Årsta Slott och Haninge GK där golfarna njöt av vinden lika mycket som vi gjorde. Vid Årsta Havsbad lös semesterfirarna med sin frånvaro, riktigt skönt att kunna hoja på och inte bry sig om 4000 bilar som står parkerade på vägen och alla glassätande turister som kutar över vägen.

Vid Fors GK blåste det satan och Rickard hade lite problem att hålla tätt i klungan men han kämpade på med ett leende och vi släppte lite på farten och hämtade in honom i värmen.

I Tungelsta vände vi och tog där en fika/glass/kexchoklad och snackade lite skit i solen. Vi var överens om att en kall bira inte skulle ha varit helt fel där vi satt i lä.

Alltid med ett leende

Vidare hem via Västerhaninge och Jordbro industriområde där motvinden än en gång slog sina klor i Rickard men vi kom snart fram till att motvind ger den bästa träningen så under en stund önskade vi att det skulle blås upp rejält.

På Haningeleden tog jag täten och lyckades anpassa tempot så att vi låg tight i vår lilla klunga och Lissmavägens sidovind kändes löjlig när vi väl svängde av.

När vi kom till Trångsund vinkade jag naturligtvis till morsan som vilar på kyrkogården och Johnny tyckte vi skulle åka genom samhället istället och det blev ju en liten flashback från när man var grabb, satan vad stället har förändrats.

Efter Sköndal tackade Rickard för sig, han hade redan cyklat längre än han hade gjort tidigare, och hojade hem via Flaten. Johnny och jag fortsatte genom Enskede, Dalen, Hammarbyhöjden och sen hem.

Södertörn
En trevlig tur på dryga 8 mil och med en pulstopp på ca 130, mycket lugn alltså med sina 27km/h i snitt, vilket ändå någonstans ligger runt vad jag pallar med tror jag. Skulle jag lägga mig på 29km/h skulle jag nog få kämpa satan men det får tiden utvisa. Jag har i alla fall en dyr hjälm.

Sex timmar utan dämpare över rötter och sten

Aron ville ta en liten tur mellan Ågesta och Handen och när vädret bjöd upp till dans var det bara att dra på sig shortsen och ta sig till Södra station där vi skulle mötas upp. Aron mötte jag vid Skanstull.

Väl på perrongen stod Christer, Bear, Juan och Jonny. Hoppade på tåget och gick av vid Farsta Strand där Tobias och Robban väntade.

Eftersom vevlagret på min Trance är på upphällningen tyckte jag att det var en strålande idé att köra helstel 29er, jag har ju iaf cyklat två turer de senaste två månaderna.

Ågesta ligger en tio minuter med cykel på asfalt från stationen och det spratt lite i benen, som det kan göra ibland, en känsla som inte fanns kvar fyra timmar senare.

Vid Ågesta friluftsgård dök vi in i skogen och den första delen av turen bjöd på rötter galore, hade jag verkligen gjort rätt val? Vevlagret på Trancen skulle nog ha hållit för en tur till men ingen idé att börja tänka på sånt nu tänkte jag.

Aron har en inbyggd karta i skallen så det var bara att haka på och inte fundera så mycket på var vi var någonstans men efter 1½ timma så kom vi ut på Lissmavägen där vi övade lite klungkörning innan vi drog in i skogen för att ta den sista biten mot Paradiset.

När vi började närma oss Paradiset kände jag att gröten jag åt till frukost och den halva Snickares jag hade tryckt i mig inte riktigt räckte, jag var helt tom på energi. Tanken på att ringa Mirja fanns i skallen men att ge upp är ju helt värdelöst så jag bet ihop. Väl framme vid Paradiset fylldes det på med vatten men än var det ett tag till fikat men efter ännu en timma slog vi oss ner vid Långsjön och jag som nu var halvt groggy åt mina äggmackor, drack mitt kaffe och yoghurt som en uteliggare som inte har sett mat på en vecka. Efter att ha bronzat lite och hejat på lite scouter som kom var det dags att dra vidare. Nu var det tydligen bara ca 15km kvar. Jag hade ingen aning om någonting då alla stigar ser likadana ut när man cyklar halvt medvetslös.

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=4681637&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1
Den sista biten gick faktiskt lite bättre, jag antar att energi är bra att ha i kroppen fast nu började infanterielden i baken göra sig kännbar. Jag som var malaj i lumpen har ju aldrig upplevt detta men nu vet jag hur det känns.

När vi kom fram till rudan lattjade grabbarna lite på lite vippbrädor och gjorde lite andra stunts. Killarna som lirade frisbeegolf såg inte lika impade ut men vad fattade dom egentligen?

När vi kom till pendelstationen hade vi varit ute i 5 timmar och 50 minuter och jag var helt slut igen men lycklig över att Mirja hade maten på G hemma 40 minuter bort och att min axel hade funkat.

Gjorde sällskap med Aron och Christer den sista biten innan jag vek av hemåt genom Sjöstaden.

Tack alla för en supertur i duperväder.

Bilderna är snodda från Jonny Johansson som var med på turen.

Hårig, blekfet och totalkränkt

Christopher hade en idé om att köra lite racer och sen ta en bira eller två tillsammans med lite krubb.
Efter att ha fixat barnvakt så blev det ett ”go” på det erbjudandet och i morse så tog jag upp Pacern i solens ljus för första gången. Jag skulle träffa Christopher vid Stadshuset 10.00 och där stod han tillsammans med sin jobbarpolare Jonathan och hans Pinarello Prince som han köpte hemma i Frankrike för endast €7000, snäppet dyrare än min alltså.

Christopher på väg mot FRA!

Redan vid Norr Mälarstrand kände jag att något inte var som det skulle. Jag hade verkligen inte beställt motvind (som förföljde oss oavsett vilket håll vi cyklade) men jag gillar ju inte att gnälla så jag tänkte vackra tankar om vägarna ute på Ekerö.

Jonathan och Tobias innan den första skyltspurten!

Efter ett snabbt stopp vid Alviks Cykel där Christopher tjackade något och jag var tvungen att höja sadeln, mötte vi Tobias vid Brommaplan. Efter en snabb McDonaldskaffe bar det av mot Ekerö.

Varför i h*lvete ska jag alltid se ut som ett mongo när jag tar en bild på mig själv?

Hjulen kändes fina och stabila och växlingarna satt som dom skulle på ett sätt bara italienare kan få till det, klonkandes men exakta, kunde bli en bra runda det här.

Glass i Kungsberga!

På Färentunavägen, strax efter Stenhamravägen körde Tobias på en sten och jag som låg på hans rulle kunde inte undvika att träffa den jag heller så 200 meter längre fram stod jag snart och bytte slang. Nu var det så pass varmt att både arm och benvärmare åkte av, superhärligt!

Pinarello Prince, mmmmm!

Nästa stopp var i något som heter Kungsberga och ligger vid världens ände. Nu hade skyltspurtarna tagit rejäl fart och jag hade börjat bli lite mosig i mina racerovana ben och som den åldersman jag är nyttjade jag pensionärskortet och lät ungdomarna kämpa om troféerna. När Jonathan drog iväg med sina Easton EC90 hjul lät det som en bisvärm som kom. Han körde såklart 11-delat Super Record. Sen blev det vägen förbi Färentuna, Sånga Säby, Sånga Sundby och Stenhamra och nu var Lattefarsan rejält trött. På vägen tillbaka får Christopher dra mig och det funkar förvånansvärt bra att ligga så nära på rullen. Väl framme vid Ekerö C får Christopher den strålande idén att vi ska åka till Färjeläget och fika ”för det är ju så mysigt där”. Det han glömmer bort att nämna att det blir en omväg på ca 8km vilket i detta skede lika gärna skulle ha kunnat vara 80km men jag bet ihop, vägrar fortfarande att gnälla.
Väl där tittar jag på min hoj och tycker att sadeln ser lite låg ut. Lånade en tumstock av en gubbe i blåställ och insåg snabbt att jag hade hojat de sista 40km med en sadel som har suttit 6cm för långt ner, konstigt att det har varit jobbigt? Jonathan bjussade på Cola (med socker) och en köttbullemacka då han kände att han hade skuld i att tempot har dragits upp. Fram tills nu hade jag snittat 28km/h och toppat med 51.3km/h, eller var det tvärtom? Colan, mackan och de extra 6cm (jag drog insexan rund men den verkar sitta nu (peppar, peppar)) jag höjde sadeln gjorde sitt. Med nya krafter passerades både Ekerö C och hela Lovön och uppför Nockebybron körde jag på storklingan, den bron är verkligen lättare än man kan tro uppför och väl hos Pedalogerna blev jag kränkt av ägaren (Johan, dom har rea på rakhyvlar på Konsum där borta) och fick en tub med något man fixar runddragna insexor med gratis.

Hoegaarden på Solsidan.

Förbi Stenugnspizzerian i Alvik (ingen bira), ner till Sjöpaviljongen (inte sitta ute och äta, bara dricka) och över Tranebergsbron där vi intog ett bord på restaurang Solsidan och drack och åt gott i solen, sometimes life’s good.

Bayerskt funkar det med, men bara nästan.

Christopher och Jonathan avvek vid DN och uppför Västerbron kom de riktiga krampkänningarna. Efter att ha hejat med Tobias vid Hornstull feskörde jag genom Långholmsparken och förbi Tantolunden för att trampa bort krampkänningarna samt undvika att bli utsatt för gatlopp av en hord irriterade och överförfriskade Stockholmare.

När jag bromsade in ramför porten visade min GPS 104km vilket får anses vara ok med tanke på att jag inte har suttit på en racer på 1½ år och knappt cyklat sen i september förra året.

Nu i veckan ska jag dock kontakta en läkare för min högra axel mår inte bra och det kan ju vara så att det har med vurpan förra hösten att göra och jag var rejält trött och hade ont i den stora delar av turen.

Antiklimax med bra avslut

Vi inom LCF brukar ju fixa till en del evenemang där vi gärna fokuserar på det där lilla extra tillbehöret till cyklingen, dvs fikat eller maten efter turen och nu när vårsäsongen har tagit fart skulle vi ju självklart göra ett litet event för att hylla Ronde van Vlaanderen eller Flandern Runt som den kallas på svenska.

Ett tiotal personer var inbjudna, rutten över södertörn med avslutningen på gatsten och ett bergspris upp till Fåfängan var klar, ölen inhandlad och chipsen stod i skafferiet så vad kunde gå fel? Även vädret var helt anpassat efter en vårklassiker, efter en del dagars sol så öppnade sig himlen och regnet fuktade asfalten.

Jag har varit sjuk i några veckor men tar hela tiden varit övertygad om att jag skulle bli frisk så när jag väl gick upp i morse och hade jordens huvudvärk av allt hostande under natten kändes det ju mindre bra, snacka om antiklimax.

Nåväl, att ställa in fanns ju inte så vid 11.30 kom Johnny förbi och snart var vi (dom) fulltaliga. Bjarne hade kopplat på stora charmen och lyckats få med sig Kattis, helskoj. De enda som fattade var mattel och bjorre som vi visste skulle ta en liten tur på förmiddagen och efter ca 20 minuter kom dom och det såg ut som ett par dränkta getter efter en 12-milare runt Åkersberga och Vaxholm. Helmulligt var ordet!

Vad som hände under turen har jag ingen aning om då jag som sagt valde att stanna hemma och hosta och tycka synd om mig själv, Mirja snodde bilen så jag kunde inte ens agera följebil med kamera och lite Zipphjul i bagaget men avslutningen med pizza, belgiska öl, kaffe, kakor samt lite chips/chilinötter och dip var värd en guldmedalj om jag får säga det själv och det får jag ju eftersom det här är min blog.

Jäkligt trist att inte kunna hänga på men huvudvärken hade tagit ut sin rätt innan Älta och då kändes det lika bra att köra markservice till 100%.

Väl mött i maj då det blir grillning på taket efter lite stigar.

Gratis kaffe på Vegabaren

Tempen visade -5 och solen sken som aldrig förr. Christopher och jag hade bestämt att vi skulle ta en tur runt Älta, Trollbäcken, Handen, Trånkan (my old hoods), Sköndal, Enskede och hem. En tur på ca 40km som borde funka då jag fortfarande inte hade cyklat längre än 20km i ett sträck sedan skadan i september. Skogen verkade fortfarande vara överfylld av isgator så stigarna fick vänta ett tag till.

Jag började med att öka trycket från 3,5 till 6kg i däcken vilket skulle visa sig vara en höjdaridé

Vid 10.30 kom C förbi och just när vi skulle dra iväg kom Thomas förbi efter dagens tur. C körde som vanligt fixie.
Till skillnad från i tisdags var cykelbanan hyfsat fräsch men när vi kom till Älta fick det ändå bli lite finkörning på gatorna som verkade helt sopade och lika torra som en dag i juni. Dubbdäck har jag inte använt sen 2005 och idag var det verkligen sommar på vägarna så jag väntar nog ett år till.
Vid Statoil Älta blev det en paus då jag var tvungen att pilla lite på växeln. Jag hatar bakväxlar som börjar växla av sig själv, ett problem C inte hade.

Vidare in på Ältabergsvägen fram till Trollbäckens trä och ner till Gudöbroleden. Gudöbroleden har en bred cykelbana på den ena sidan vilket uppskattas. Ligga på vägrenen när det susar förbi alla typer av bilar i en 80 blås känns verkligen inte bra. Fast idag kändes det bättre på vägen då den var torr och cykelbanan typ hade tre meter snö på sig så vi sket i den.Genom Norrby där det var helt tyst. Det verkade som att de flesta var bakfulla och valde att låta bilen stå, förutom någon tjomme som antagligen ville impa på oss med sin enduro då han körde fram och tillbaka och kollade på oss med trånande blick. Dagens stopp tog vi på Vegabaren där vi beslöt oss för att ta en kopp java som killarna bjöd på. Antagligen tyckte dom synd om oss som inte hade råd att köra bil.Efter 20 minuters kaffepaus krängde vi på oss de svettiga kläderna som nu var härligt kalla och blöta. Gamla Nynäsvägen norrut och förbi Frasses Restaurang Vega Värdshus som han köpte för ett par månader sen (grym planka ska ni veta, både bjarne och murkelsås) och fram till Trångsunds kyrka där vi tog en 5-minutare då jag ville besöka morsans grav. Nu var alla större vägar avklarade så chansen att överleva kändes ganska överkomligt nu.Vidare på Perstorpsvägen förbi Telia och infarten till Sköndal där vi spöade dagens sista backe.
Sen blev det småvägar genom Kärrtorp och Björkhagen fram till Hammarbyhöjden där vi kände att det började rycka i CX-tarmen så vi tog skogsvägen förbi IP till Hammarbybacken och körde nerför stigen bredvid backen. C som körde fixie tyckte att det var en höjdare, själv var jag mest rädd, fast det värsta skulle komma…. Nedanför Hammarbybacken kom så blankisen och tanken att ”bara rulla och inte svänga” hjälpte inte mycket, framhjulet kanade åt sidan och endast tack vare min oerhörda skicklighet klarade jag mig.Kaffet med pistagebullen på 7/11 satt som en smäck och de sista 200 metrarna kändes helt ok.

Turen blev 42 km (C kan lägga på 15 till) och jag skulle lätt kunna ha kört en 30 km till. Känns bra inför framtiden.

Slaskig tur i goda väners lag

Satt och mekade lite med google maps och ritade upp några eventuella cykelturer när det plingade i pm-lådan på happy. Christopher ville ut och nöta lite asfalt då även hans deorebroms lider av läckage (min frambroms har exakt samma symptom som Christophers fick jag reda på).

Eftersom jag hade ritat upp två turer beslöt vi oss för att cykla någon av dom, en kortare och en längre. När vi väl kom till Älta skulle vi besluta oss för vilken väg vi skulle ta, allt beroende på hur mosiga vi var i benen.

Satt och tryckte i mig en kebab när C ringde och meddelade att han skulle anlända Hammarby Sjöstad inom 30 minuter så det var bara till att öppna foderluckan och mosa in resten. Den råa löken satt som en smäck i kistan.

Eftersom C körde sin vinterfixie beslöt vi oss för att inte ta alltför små insnöade stigar till Ältavägen men även där insåg vi att cykelbanan inte riktigt var gjord för att cykla på om man ville hålla lite tempo så vi beslöt oss för att stångas lite med bilarna. Inte en enda bil tutade eller hade förare som hytte med nävarna, även dom såg väl att cykelbanorna var lite eftersatta.

Redan vid infarten till Älta insåg jag vilken förskräcklig form jag är i, usch…. Men det är ju bara att trampa på, formen kommer ju inte baserat endast på ett stadigt intag av semlor.

Vid Statoil Älta insåg även C att han inte var i den form han en gång var i så vi beslöt oss för att ta den kortare rundan hem via Skarpnäck/Dalen/Hammarbyhöjden, lata uslingar som vi är.

Jag har ingen aning om hur lång tid rundan tog men det kändes som det räckte för idag i alla fall då jag innan hade pendlat till jobbet, gymmat, pendlat hem från jobbet och tryckt i mig en kebab med mängder av rå lök. Jo just det ja, en semla fick jag i mig idag med.

Gällande bromsen så suger ju det hårt. Hade ju tänkt att köpa fälgar till mina racerhjul men nu verkar det som att det blir ett par bromsar istället. Jag hatar att köpa saker bara för att få saker att funka som dom ska.

Några bilder blev det inte men jag bjuder på en uppritad bild på google maps istället.