Snart susar jag på Södertörn

För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte hade tid att åka cykel på asfalt, det vill säga landsvägscykling men efter att ha hört alla historier om turer på en 10 – 15 mil där man är en klunga på en tio personer som susar genom landskapet i en 30km/h måste jag erkänna att det har byggts upp en längtan att dra på sig vita strumpor, raka benen och lägga sig i bocken och låta vinden smeka min rakade skalle.

Så när min Peregrine var klar började jag att slökika lite efter en ram och den ramen skulle antingen vara i stål, titan eller kolfiber. Två av dessa material är ofta lite dyra så fokus lades då på en stålram vilket även är ett material jag har fallit lite för. Mina tre favvocyklar är nämligen i stål.

Vem vill ha någon hoj i titan som inte åldras?? Hur i helsefyr ska man då kunna byta saker utan att behöva förklara sig? Nä, stål är bra för det rostar och det kan jag hävda för mig själv om ett tag när jag känner för att byta ram igen!

Efter att av misstag ha kollat i en tråd på happymtb.org såg jag att en kille hade en Surly Pacer från 2007, samma ram jag hade kollat in till salu och gissa vad, han hade den kvar. Ramen i sig är inte så dyr, knappa 4000:- ny men när han sa att han ville ha 1200:- för den inkl styrlager samt att den var i strl 56cm slog jag till snabbare än en mungo.

Så med lite flyt får jag susa omkring på Södertörn och i Roslagen redan i sommar med mina kompisar och åka snålskjuts på dom i klungan.

Den stora frågan är ju bara om jag ska ha moderna, radialekrade hjul eller om jag ska bygga egna med tvåkors fram?

Som Johnny sa så sent som för några veckor sedan. – Det är inte en fråga om du ska bygga racer utan om när.

Racer till en gammal gubbe

Så här i höstmörkret med armen kvaddad prenumererar jag på lite olika RSS-feeds för att hålla humöret och suget efter cyklingen uppe och igår fick jag helt plötsligt ett flertal bilder på ett flertal fina stålramar uppkastade i nyllet på mig via RSS från Speedgoat.
Ramarna kommer från den italienska cykelbyggaren Olmo vilket är ett märke jag fram tills igår aldrig hade hört talas om.

Det skrämmande i den inblicken är att jag i våras aldrig hade hört talas om Singular heller men sitter nu med två ramar från dom.

Jag har aldrig riktigt fastnat för kolfiberramar av någon anledning. Varför vet jag inte men jag tycker inte att dom är så snygga i jämförelse med ramar i andra material. Visst, dom är säkert jättestyva och lätta och allt det där andra dom är bra på och visst ska jag erkänna att både Johans, Patriks, Anders’, Viktors och Bjarnes cyklar är snygga men över lag så ger kolfibercyklar mig inget.

Stål däremot…….
Stål är säkert mindre styvt, tungt och har inte alls samma ergonomiska och aerodynamiska egenskaper i jämförelse med kolfiber men stål är snyggt. Att påstå något annat vore att ljuga. Även de mest härdade kolfiberälskare måste ju åtminstone kunna erkänna att en riktigt fin stålracer är en fröjd för ögat även fast den kanske suger att cykla på i jämförelse.
Just därför ska jag aldrig testa en kolfiberracer för jag vill i så fall leva lyckligt ovetandes om att jag i en eventuell framtid cyklar på en ram med sämre egenskaper men som säkert kostar lika mycket som en dito i kolfiber.

Ska jag bygga mig en racer i stål blir det naturligtvis baserat på en ny, fin ram och inget gammalt skrot från 80-talet och kanske en sådan ram inte behöver vara sådär jättetung och dålig. Självklart vill jag ha ett styrrör i 1″ även fast det nog kommer sitta ett a-headset på den. Att behöva lirka av styret och få en massa fula märken i det känns helt galet nu för tiden. Nitto har fina saker för det och kommer antagligen fortsätta med det i några år framöver. Tror att det var Kalle Bern som i sista Kadens även skrev att det är en frammarch för stålramar för tillfället av olika anledningar jag inte kommer ihåg men faktum kvarstår att tre av mina fyra fincyklar är baserade på stålramar. Antingen är jag jäkligt modern eller gammalmodig.

Sen om det blir en Olmo, Pinarello eller någon annan…. Det vet jag inte men som Johnny sa igår när han var över, att jag kommer bygga en racer är det inget snack om, frågan är bara när jag gör det? Jag hade tänkt att det kanske skulle bli en 40-års present från mig själv förutom den resa lilla familjen ska göra till CA, USA i tre veckor.

Ramarna ja, ca $1500 kostar dom, lite varierande beroende på modell och färg. Som hittat!

Suget efter att bygga mig en racer har redan börjat värka i armvecksärret men jag hoppas kunna stretcha bort det suget för tillfället.

Mätt!

Nu är den klar, det ser ni här svart på vitt. Nu har min Felt F70, som jag köpte för 9000:- hos Pedalogerna kommit till en gräns där jag känner att jag inte längre vill lägga några pengar på uppgraderingar. Det jag har uppgraderat har jag fått till bra priser tycker jag men nu är det som sagt slut på den sagan. Jag anser inte att man kan bygga vidare hur länge som helst på en undermålig ram (och där ligger alla ramar i mina ögon som inte är i full kolfiber, titan eller en ball blandning av läcker metall och plast, typ det Cinelli har gjort med stål/kolfiber). Visst duger ramen till mig men att slänga på en Campagnolo Record Carbon på den tillsammans med några läckra Zipp-hjul skulle bara kännas fånigt. Nä, sådana produkter kräva finare ramar.
På tal om svart och vitt så tycker jag att slutresultatet blev riktigt bra. Ja, den har bara en niodelad 105-grupp (med vissa Dura-Ace komponenter), ja, ramen är i aluminium med bakstag i kolfiber, ja, gaffelröret är i aluminium, nej, framhjulet är inte radialekrat, ja sadeln är vit (och kommer antagligen att bli skitig). Men jag gillar den ändå. Det är min första landsvägshoj, jag sitter bra på den och jag tror inte att jag skulle bli snabbare med en läcker superlätt kolfiberhoj, däremot lyckligare, men jag ska ju ha en räser efter den här, var så säkra på det, och då blir det kolfiber i massor, men det blir på den det.



Sadeln är en Specialized Toupe Team. Tänkte att eftersom jag redan har Bettinis glasögon kan jag ju lika gärna skaffa hans sadel med. Den finns bara i 500 ex i europa (sa åtminstone säljaren till mig), och om det inte stämmer så har jag i alla fall en riktigt snugg och skön vit sadel (som faktiskt skall vara hyfsat lätt att få ren) med lite läckra detaljer på. Styrlindan ska tydligen vara ganska lätt att få ren den med, men det återstår att se när den väl blir skitig.

Mätt på att köpa cykelsaker blir jag aldrig men nu räcker det för just den här cykeln. Nästa projekt blir att göra ett nytt bakhjul till min gamla Miyata OneTen där jag ska kunna vända på hjulet för att växla mellan frihjul/track! Det hjulet ska jag bygga själv, men kanske får jag lämna in det på lite efterjusteringar. Måste bara hitta någon som kan låna ut ett riktställ och eventuellt någon som kan hjälpa till och guida. Men det blir ett senare bekymmer.

Första maj söder om stan.

Första maj och äntligen tog jag mig ut på asfalten efter att ha harvat i skogen sedan september förra året. Hade faktiskt glömt hur härligt och socialt det kan vara att ligga ett litet gäng (idag sex pers) i dryga 30 km/h och småsnacka lite.

Dagens tur tog oss från Källbrink, via Lännavägen och Västerhaninge till Årsta Havsbad och sedan samma tur tillbaka. Ganska skönt att inte köra via Pålamalm som vi annars ofta gör. 73 km blev det och det räckte så här första turen.
Cykeln funkade perfekt förutom att något knakade. Trodde först att det var sadelstolpen men då det även knakade när jag stod upp så ska jag nog kolla vevpartiet.