Tack hösten

Efter…

Sitter i bussen på väg hem och tänker ojojojoj, vilken helg. Efter att ha hojat cyclocross i Falun, Rävlanda, Motala, Stockholm, Västerås och Uppsala så var det Lund/Helsingborg som bjöd upp till dans för avslutningen på cupen.

Före….

Och vilken avslutning sen. Snacka om crescendo i modder. Båda dagarna bjöd på episka lerfester, tappade kedjor och knäckta växelöron i kubik. BFF-Björn drog sitt växelöra igår och kunde inte hoja idag 😢 Istället agerade han proffsfotograf och tog en hel uppsjö episka racebilder idag.

Tack alla som har hejat och fixat så jag har kunnat cyklat längs min eriksgata likt Mathieu van der Poel under hela hösten. Bara SM-helgen kvar nu. Och kanske en och en annan kompiscross.

Racer till en gammal gubbe

Så här i höstmörkret med armen kvaddad prenumererar jag på lite olika RSS-feeds för att hålla humöret och suget efter cyklingen uppe och igår fick jag helt plötsligt ett flertal bilder på ett flertal fina stålramar uppkastade i nyllet på mig via RSS från Speedgoat.
Ramarna kommer från den italienska cykelbyggaren Olmo vilket är ett märke jag fram tills igår aldrig hade hört talas om.

Det skrämmande i den inblicken är att jag i våras aldrig hade hört talas om Singular heller men sitter nu med två ramar från dom.

Jag har aldrig riktigt fastnat för kolfiberramar av någon anledning. Varför vet jag inte men jag tycker inte att dom är så snygga i jämförelse med ramar i andra material. Visst, dom är säkert jättestyva och lätta och allt det där andra dom är bra på och visst ska jag erkänna att både Johans, Patriks, Anders’, Viktors och Bjarnes cyklar är snygga men över lag så ger kolfibercyklar mig inget.

Stål däremot…….
Stål är säkert mindre styvt, tungt och har inte alls samma ergonomiska och aerodynamiska egenskaper i jämförelse med kolfiber men stål är snyggt. Att påstå något annat vore att ljuga. Även de mest härdade kolfiberälskare måste ju åtminstone kunna erkänna att en riktigt fin stålracer är en fröjd för ögat även fast den kanske suger att cykla på i jämförelse.
Just därför ska jag aldrig testa en kolfiberracer för jag vill i så fall leva lyckligt ovetandes om att jag i en eventuell framtid cyklar på en ram med sämre egenskaper men som säkert kostar lika mycket som en dito i kolfiber.

Ska jag bygga mig en racer i stål blir det naturligtvis baserat på en ny, fin ram och inget gammalt skrot från 80-talet och kanske en sådan ram inte behöver vara sådär jättetung och dålig. Självklart vill jag ha ett styrrör i 1″ även fast det nog kommer sitta ett a-headset på den. Att behöva lirka av styret och få en massa fula märken i det känns helt galet nu för tiden. Nitto har fina saker för det och kommer antagligen fortsätta med det i några år framöver. Tror att det var Kalle Bern som i sista Kadens även skrev att det är en frammarch för stålramar för tillfället av olika anledningar jag inte kommer ihåg men faktum kvarstår att tre av mina fyra fincyklar är baserade på stålramar. Antingen är jag jäkligt modern eller gammalmodig.

Sen om det blir en Olmo, Pinarello eller någon annan…. Det vet jag inte men som Johnny sa igår när han var över, att jag kommer bygga en racer är det inget snack om, frågan är bara när jag gör det? Jag hade tänkt att det kanske skulle bli en 40-års present från mig själv förutom den resa lilla familjen ska göra till CA, USA i tre veckor.

Ramarna ja, ca $1500 kostar dom, lite varierande beroende på modell och färg. Som hittat!

Suget efter att bygga mig en racer har redan börjat värka i armvecksärret men jag hoppas kunna stretcha bort det suget för tillfället.

Vad tusan ska jag skriva om

Tja, med armen i gips blir det ju inte så mycket härliga höstturer att skriva om och med ett länsat sparkonto efter semestern blir det ju ingen direkt spontanshopping till hojarna (även fast jag skulle kunna nyttja mitt EC).
På hemmafronten lullar allt på. Atle gör framsteg på dagis och springer inte längre efter dagistjejerna hela tiden utan limmar på tjejerna i sin egen ålder.

Nåväl, nu är det mindre än två veckor kvar tills gipset ska av. Jag kommer antagligen ha en högerarm i stil med Michael Rasmussen. Bara gipset försvinner ska jag försöka börja kuta lite. Tänk att 31 dagar utan cykling känns så trist när jag innan cyklingen knappt rörde mig alls och var nöjd med det.

Att inget blir som jag planerar med min Peregrine fick jag ännu ett kvitto på igår när jag var och hämtade herr Brusbäcks tre månader gamla Crankbrothers Candy SL pedaler, jag som prompt skulle ha Quattromodellen. Men för 330:- kan man inte säga nej. Lite festligt att även såna små saker som ett pedaler kan kännas härligt att hämta ut, begagnade och allt, men som sagt i cykelabstinensens tid krävs det inte mycket.

Ikväll är det i alla fall grabbafton hos Patrik i Hammarbyhöjden, kanske kan småljuga om lite saker och kanske glo på en cykelrulle… Vilken insnöad nörd man har blivit, and I love it!!!

Interbike 2008, mässan som verkar ha allt har just avslutats så jag slänger upp en bild på det nav jag gärna skulle bygga mitt nästa SS-hjul på, men vem tusan har råd med det?

Satan vad jag längtar efter att få börja hoja igen…..

Sista bröllopet för i år

Puh.. Så var vi på bröllop igen, det femte och sista för i år.
Nu gick turen till Loka Brunn där våra göteborgska vänner Pontus och Christine blev herr och fru.
Även denna helg var det tydligen beställt bra väder och vädergudarna var lyhörda även denna helg.
Loka Brunn är lite festligt då allt finns inne på området.
Kyrkan låg ca 100 meter från det lilla hus vi hade vårt rum i. Själva akten var lite festlig då orgeln gick sönder och började tjuta som jag vet inte vad. Som tur fanns det en extra orgel i rummet bakom så akten kunde fortsätta utan större missöden. Och som en extra stämningshöjare var deras son Max med och bestämde sig för att köra en liten smattersalva i blöjan och berättade det för alla med stolt ton i rösten.

Därifrån gick vi ca 150 meter och fann festlokalen där det var bröllopsskål (som traditionen kräver) och allmänt mingel.
Matsalen var belägen inne i samma byggnad och där bjöds det på Carpaccio på Hälleflundra, Hjortfilé med enbärssås/lingonsky samt goda ostar samt en hel del tal och andra festligheter.
Kvällen avslutades med liveband inne i festlokalen med vickning 02.00.
Dagen efter blev det först gemensam frukost med presentöppning samt lite bad på det lokala spa som finns och gud så ung jag känner mig nu.

Peregrine i sin första skepnad

Fortfarande väldigt skalad men man kan ju i alla fall skönja en cykel på formerna. Eftersom det mesta av mitt första tänk har fallit bort tänker jag inte ens skriva vad som kommer sitta på den. Men att det blir tiodelat Campagnolo är i alla fall 100% säkert.
Det jag skulle vilja ändra men jag vet inte om det kommer gå, är vinkeln på styrstammen. Att det är snyggare med den nedåtvinklad är det ju inget snack om, men då min rygg är lite halvtaskig så får den nog sitta såhär tills vidare.
Efter att jag vände på stammen på min Paké försvann alla stickningar i händerna så jag ska nog inte ha för mycket dropp mellan sadel och styre.
Det vore ju skoj om jag fick ihop den innan vintern kommer så några grusvägar kan erövras. Men det återstår att se. Jag vet ju inte ens hur lång tid det tar innan jag kan hoppa upp på en hoj igen. Vojne vojne…

Domen

När jag vaknade i morse var det status quo på höger biceps. Det jag tyckte var lite anmärkningsvärt var att det inte fanns eller fortfarande finns en tillstymmelse till blåmärke.

Nåväl, först var det inskolning på förskolan och sen skulle jag lämna Atle hos Mirjas mamma och sen en snabbis förbi den lokala vårdcentralen för att sen möta upp farsan på Willys för att göra de inköp som krävs för att vi ska kunna ha lite mat och fika i samband med mammas begravning.

Trodde jag ja……

Den första delen fram till ”sen en snabbis…..” stämde men efter att tjejerna på vårdcentralen kastat ett öga på armen tyckte dom jag skulle åka till kirurgakuten på SöS.

Och där kom den, domen från Dr Reinhard, som för övrigt såg ut att vara endast knappa 30 år (kan man verkligen vara läkare vid den åldern tänkte jag, men eftersom den kvinnliga läkaren som stod bredvid honom såg ut att vara ännu yngre tänkte jag inte ens fråga) behövde inte många sekunder för att konstatera att bicepssenan (det finns säkert något flashigt ord på latin för den) var av.
Han ordinerade operation någon gång nästa vecka, total fixering (jag läser gips) i tre veckor och sen rehabilitering i upp till fyra månader. För en fånig liten skitvurpa…

Där gick min cykelhöst, fast ingen idé att gnälla, det finns folk som har bra mycket värre åkommor och krämpor än jag har, plus att nu kan jag ju verligen se fram emot och längta efter tisdagsturerna i november när det är sådär blött och kallt och härligt.

Angående SöS var jag tillbaks till bilen efter 1½ timma, det kallar jag service det.

OTB med förkortad biceps som resultat

Bilden har jag snott från Peo på happy.

Efter att förra tisdagen ha bjussat på semlor med en längrefikarast som resultat på Arons traditionella tur var det idag tillbaks till det normala tempot utan raster och ett hyfsat tempo på stigarna.
Även fast vädret såg tveksamt ut blev det en diger samling (till och med Tobias kom trots risk för regn) som slöt upp. Ny för dagen var XXXX som just flyttat in från Australien och körde på sin Giant Iguana <– Festligt namn på en cykel.

Förra tisdagen var det premiärtur med Trancen på ca två månader och den nya Revelationgaffeln funkade helt galet bra (tack Sportson KatBan för det). Den funkade till och med lite för bra så jag valde att köra med gaffeln låst med floodgaten hyfsat löst inställd. Bakdämparen fick 210psi och ett låst läge i Propedal-3 då två månader med helstelt gjorde att en fullgungcykel kändes helt hopplöst seg att cykla på.
Den känslan var borta idag och det var en lite annorlunda känsla att inte alls ligga längst bak och kvasta så visst hjälper fjädringen till, inget snack om saken. Inställningarna rörde jag inte. Låst läge är grejen i Hellas tydligen.

Det jag inte gillar är att efter att ha kört ett tag med Kendas Nevegal med något slags übergummi som fäster på allt tycker jag att Fat Albert bara halkar omkring på hällarna och rötterna. Fat Albert som jag har tyckt varit Hellasdäcket #1. Not anymore…..

Vem vet, med andra däck kanske turen kunde ha slutat annorlunda. Nu gjorde den ju inte det så i en ganska trixig (för mig i alla fall) nerpassage där jag tidigare har kört helt ok med Singularen kom jag fel på något sätt och flög över styret. Cykeln verkar ha klarat sig helt men min högra bicepsmuskel blev intryckt på något sätt så den börjar inte vid armvecket som den vänstra gör utan ca fyra cm högra upp. Antagligen fick jag väl en jäkla smäll så den är nog bättre i morgon men risken finns ju att färgen blir lite blåaktig, och lördagens BBQ-runda vete tusan om jag kan köra.

Dags för hummerhänder?

Cyklade (som vanligt) till jobbet i morse och som vanligt låg vinden på från Saltsjön när jag passerade Stadsgårdskajen.
Det är festligt hur vinden alltid upplevs att ligga mot mig oavsett om jag cyklar till eller från jobbet. En inte lika festlig känsla är bristen på känsel i mina fingrar när hösten kommer.
Jag har ända sen barnsben haft dålig blodcirkulation i både händer och fötter. Fötterna fixar jag med neoprenöverdrag och värmesulor men händerna har varit ett aber ända sen jag började cykla. Jag har varje morgon efter en längre tur på vintern varit tvungen att bada händerna i riktigt varmt vatten för att ens kunna röra fingrarna, lite läskigt faktiskt.
Jag har testat lite olika handskar men antingen är dom för tunna eller för klumpiga. Nu har jag dock sett flera modeller med hummerdesign, det vill säga att pek/långfinger i en del, ring/lillfinger i en del. Dom ser smidigare ut än de tumvantar jag tidigare har använt och varmare än de fingervantar jag har testat. Återstår att se de 450:- (ca) är väl investerade eller inte.

Hur man sabbar en given cykeldag…

Idag skulle Booleden utforskas. Bruse har dragit sin axel ur led och ville ta en tur på en någorlunda snäll stig Fine by me, alla nya stigar är roliga, även fast dom inte är så stökiga. Gick och la mig igår kväll, glad i hågen efter ett par belgiska öl och vaknade vid 11 idag med jordens halsont och helhängig. Vad hände??? Att Atle är förkyld, samt låg och tryckte sin snoriga näsa mot mig halva natten kan ju ha med saken att göra, eller bara att han faktiskt inte är frisk. Tror inte att man hinner bli smittad så fort.

Att skaffa barn har ju även baksidor…. Synd på en sådan fin dag, men efter farsans hjärtmuskelinflammation sportar jag inte om jag inte är frisk. Tur att man kan ta en liten promenad i stadsdelen.