Måleri på två fronter

I brist på cykeldelar (även fast jag var hos Viktor idag och hämtade min jumpstop) så tog jag idag tillfället i akt att kasta mig över min Peregrine för att äntligen ta tag i den ena dropouten som var lite trång. Med två filar, 30 minuter och lite bättringsfärg senare åkte så baknavet in i dropouten enligt mina önskemål. Känns inte helt optimalt att behöva bända isär baktriangeln varje gång man ska ta bort bakhjulet så det var skönt att få det gjort.

Kvällen tillbringades i konstens tecken då Atle fick för sig att måla lite, både på papper och på parketten. Då detta var hans första målning hemma bestämde vi oss för att föreviga den både på video och på bilder. Festligt hur man ska fota allt när det kommer till den första ungen. Jag som är minstingen finns kanske på 20 bilder (grov överdrift) från min barndom.

Resultatet blev strålande, även fast både Mamma och Pappa inte kunde hålla fingrarna borta. Det här med vattenfärg är ju bra mycket roligare än jag kom ihåg.

I morgon hoppas jag kunna hämta ut paketet från Parker. Leveransen till Sverige gick fort som tusan men vis av erfarenheten kan det ju ta en vecka innan det tar sig de sista kilometrarna till Hammarby Sjöstad. Lite festligt faktiskt hur oerhört ineffektivt det kan vara inom landet och även inom Stockholm. Det är ju inte så att man behöver tulla eller betala moms när man köper saker inom EU så varför det ibland tar en dag från utlandet och sen sju dagar inom Stockholm fattar jag inte. Som ”tur” är har jag ju ingen direkt brådska med tanke på armen. På tal om armen är jag ganska säker på att jag inom en månad sitter på cykeln igen när det kommer till att åka till/från jobbet. Alltid något då det antagligen kommer ta ett par extra månader innan jag cyklar stig igen.

När verkligheten kom ifatt en som en käftsmäll

Idag begravdes min mamma.
Ända sen hon gick bort den 7:e augusti har det liksom inte känts verkligt. En känsla som försvann redan i natt då jag vaknade med en huvudvärk samt Atle som stod vid sängen och ville ligga lite bredvid sin pappa och sparka honom i huvudet sin vana trogen.

När jag väl kom in i kyrkan (vi blev lite sena på grund av stressmage och ett behov av att fylla tanken med bensin) så kändes det…….. Ja, jag vet inte vad det kändes som? Att det var min mamma som låg i kistan? Jag vet inte…..

Ceremonin var enkel, exakt som mamma skulle ha velat ha den men ändå jättefin. Som tur är var Atle med och ungar har en förmåga att ta saker för vad dom är så han kom fram till mig och ville sitta i mitt knä, han gick och tittade på ljusen som stod bredvid kistan och när vi hade sjungit färdigt ”Härlig är jorden” applåderade han och då skrattade till och med pappa.

Verkligheten kom ikapp mig när det var dags att ta ett sista adjö framme vid kistan. Magen knöt sig och jag kände för första gången sen mamma gick bort en oerhörd saknad. En känsla som lär komma tillbaks fler gånger antar jag.
Att det sedan var Atle som fick lägga rosen på kistan för att sen klappa på kistan och säga ”mo” som farmor hette blev pappa (min alltså) jätteglad, vilket var skönt att se.

När väl den delen var över kändes resten av dagen som en promenad i parken och avslutningen med Mirja och Atle på min favoritrestaurant Malmgrensa Krogen på Finn Malmgrensplan i Hammarbyhöjden var super. Jag är ju en enkel kille som gillar enkla ställen och därför har nog det stället blivit en favorit. Plus att dom har bra käk såklart. Jag åt Wienerschnitzel med kapris, ansjovis och ärter och till det stekt potatis och en halvliter Starobrno.

I morgon ska jag agera piccolo samt någon slags grillmäster för de som skall cykla den tur jag nu inte kan cykla på grund av min avslitna bicepssena. Jag ska förresten opereras på onsdag.

Just det, någon i sällskapet la en Hammarbyvimpel på mammas kista. Jag vet inte vem det var men han eller hon är en hedersknyffel.

Hjärtinfarkt och Afasi


Min mamma fick en massiv hjärtinfarkt förra lördagen. Beskedet fick jag på Nybrokajen efter en utflykt med ett par RIB-båtar under Frasses svensexa. Det blev ett litet antiklimax resten av dagen kan man väl säga.

Så här skriver wikipedia om hjärtinfarkt:
Hjärtinfarkt (även känt som hjärtattack) innebär förlust av hjärtmuskelceller orsakad av långvarig syrebrist (ischemi). Hjärtinfarkt kan beskrivas antingen i termer av vilken anatomisk del av hjärtat som drabbas, till exempel en bakväggs- eller framväggsinfarkt, i termer av hur stor del av hjärtmuskelväggen som dör, transmural eller subendokardiell infarkt, eller i termer av vad EKG visar; ST-höjningsinfarkt, icke ST-höjningsinfarkt och Q-vågsinfarkt. Den dominerande orsaken till hjärtinfarkt är att ett aterosklerotiskt plack, en inlagring av fett i kärlväggen, går sönder. När blodet kommer i kontakt med dess innehåll, levrar det sig inne i kärlet och förhindrar blodflödet.

Efter att ha fått både bra och riktigt mörka besked under veckan som gått var pappa och jag uppe och träffade henne igår och hon hade då fått Afasi.

Afasi, förvärvad språkstörning till följd av hjärnskada. Afasi betyder egentligen en total frånvaro av viss språklig funktion, ofta är det lämpligare att använda begreppet dysfasi, som betyder störning av viss språklig funktion.
En person som har afasi har svårigheter av olika grad med att kunna uttrycka sig och förstå talat språk (gäller även för teckenspråk). Afasi ser mycket olika ut från patient till patient (beroende på skadans lokalisation och utbredning samt personliga faktorer) men gemensamt är att språkfunktioner är drabbade.
Några exempel är att man inte kan uttala de ord som man vill (expressiv afasi), att man inte förstår meningen av ett uttalat ord (impressiv afasi) eller att man har svårt att tala spontant (motorisk afasi).

Så igår kändes det ganska mörkt igen så när hon ringde i morse vid 06.20 och kunde prata helt utan problem var det som en stor sten lättade från bröstet.

Läget är nog fortfarande mer eller mindre kritiskt men som Mirja en gång sa, -Varför ska man gråta två gånger?

Söndagscykling på en torsdag.


I morse hörde jag en ringklocka som plingade som tokigt. Detta var på Stadsgårdskajen och snart fick jag besök av Staine som hade kört en liten extrarunda på sin väg till jobbet. Solen gassade även fast temperaturen inte ännu hade värmt upp luften och vid Sheraton stack han av mot Sveavägen och jag fortsatte mot Solna.
Det märktes att det var dagen innan nationaldagen för på både cykelfronten som så väl på bilfronten var det tomt.
Skönt att för en gångs skull slippa väja för folk på cykel utan ringklockor eller armar som visar att dom vill svänga. Jag valde att cruisa lite sådär halvmysigt på vägen till jobbet och kom väl in på dryga 35 minuter.
På hemvägen körde jag i mitt normala tempo och sluttiden blev på minuten 30 minuter. Ganska ok med tanke på att jag följer de regler som finns (nästan) och tuffar på i andras takt på sträckan Stadshuset – Slussen. Det finns ingen anledning att stressa där då det oftast är packat med folk som kanske inte alltid ska vara ute i trafiken, inte ens på en cykelbana. Så snittet blev således 28km/h på hemvägen utan att frihjula.

—————————————

En dag som denna kan man ju inte riktigt sitta inne och lekparken hade Atle redan varit där så efter att ha diskuterat lite valde vi att testa ut en bra cykelväg till Frans & Angelica som bor på Gudö.

Den första biten hade jag koll på. Ut på Ältavägen, förbi Hellasgården, genom Älta, Lovisedalsvägen vid Statoil och Tyresjövägen/Linblomsvägen fram till Trollbäckens Trä.

Väl framme där tog telefonen med sin GPS över rutten och exakt efter en timme var vi framme vid Casa Gudö. Trist gräsmatta dom har ner mot sjön.
Efter att ha fikat lite, tittat på Theodor, kollat på fiskarna som lekte vid bryggan och plaskat i fontänen bar det hem igen. Kapade tiden med tio minuter och strax innan Hellasgården slaggade Atle in.

Snart såg jag det enorma fjället och de underbart snygga lådorna till hus där vi bor.

Efter att ha införskaffat en pizza på det lokala haket åt sen Atle och jag på balkongen och avslutade med ett ballerinakex (och kaffe för mig).
Nu är det dags att åter cykla. Denna gång in till stan för den så olagliga svarttävlingen ‘Den heliga treenigheten’ där folk ska köra som galningar och leta kontroller.

Over and out…

Ett bra avslut på en bra vecka

I ROCK!!!Grym vecka det här.
  • Sommarvärmen har kommit.
  • Bra konsert med Kiss i fredags.
  • Flera dagars efterjobbetcykling med Atle bakpå.
  • Grillade på altanen på taket igår med goda vänner efter att ha varit på Skrattstock på Långholmen.
  • Bra stigtur idag.
  • Utflykt på Djurgården med Atle och Mirja i eftermiddags.

Det enda abret är väl som vanligt att man kanske inte sover så mycket. I natt blev det fyra timmars sömn så jag var väl lite halvgroggy när jag begav mig uppför Hammarbybacken där vi skulle träffas.

Turen gick faktiskt väldigt bra. Hade bra tryck i benen så jag lämnade de flesta bakom mig. Kanske lite för bra tryck då jag redan efter 300 meter befann mig ensam på vägen vid Kvarnbäcksbron. Nåväl, en minut senare flög Jonas nerför branten och en fem minuter senare var vi alla samlade.

Fixie och döskallar är det nya i Sjöstaden.

Efter att ha avverkat Sicklaskiftet begav vi oss ut på den gula leden ovanför Källtorpsjön. Fantastiskt hur mycket enklare den går nu. Jag kommer fortfarande ihåg den första gången jag var där själv 2004 och svor mest hela tiden.

Nåväl, efter den valde vi att köra blå ut till infarten till Area51 och sen blev det grusvägen till Hellasgården då de flestas vattenblåsor började bli oroväckande lätta.

Efter en lunch baserad på pasta och ett besök av min gode vän Markus Femling körde jag och Jonas tillbaks till Hammarby.

Eftermiddagen gick i familjens tecken med utflykt till Djurgården och en fika på Rosendals handelsträdgård till det fascila priset av 157:- för två mackor och vatten.

Springa i gräset är sommar.På vägen ut mötte vi Martin från Gamla Stans Cykel som var ute på en storhjuling och lyxåkte lite i solskenet.

Stora hjul är det nya svarta.

Middagen grillades samt intogs på balkongen och även fikat efteråt i ett strålande väder. Helt enkelt en mycket bra vecka.

Nu när klockan är över 22.00 känner jag av de fyra timmarna i bingen så nu är det dags att slagga. God natt!!

Mysdag med trista inslag.

Dagen börjades som vanligt med att 05.19 titta på Råttatouille för den 65433 gången. Vid sjutiden tog Mirja över och jag fick den där timmen som är så härlig. 08.30 satt vi på fiket (en satt och en annan sprang omkring och såg till att Atle inte sprang rakt ut i gatan) och tog en kaffe och macka.

Idag begravdes Angelicas farfar Lorentz. En krutgubbe som gick bort vid 91 års ålder och som kommer saknas av många.
Jag hade således tagit ledigt från jobbet för att kunna visa min respekt för honom.

När sen begravningen var över hämtade vi Atle i parken vid mormor och sen valde jag att göra det Atle gillar mest i hela världen, cykla med honom bakpå.

Atle är helt såld på att sitta bak i sin Hamax Siesta och peka på allt och alla som kommer i närheten samtidigt som han yttrar ordet ‘dä’ hela tiden.

Då Mirja skulle fixa ett kort till en jobbarpolares systerdotters student valde vi att ta en liten runda och bara softåka.
Redan efter en tre minuter mötte vi Magnus som hade varit ute och gjort Hellas osäkert och var på väg hem. Efter lite tjit-tjat med honom åkte vi så vidare.

Dagens tur gick:

  • Förbi Lilla Sickla, drottning Kristinas jaktslott en gång i tiden.
  • Förbi Marcuskyrkan i Björkhagen där mina föräldrar gifte sig en gång för länge sedan.
  • In vid Källbrinks IP med skogen bakom där jag friade till Mirja genom en två sidor lång dikt jag skrev.
  • Runt Bagarmossen på cykelvägar jag aldrig tidigare har kört.
  • Genom Kärrtorp där Mirja växte upp.
  • Förbi Hemmet för gamla där min mormor bodde sina sista år.
  • Genom Hammarbyhöjden där min mormor bodde mellan 1942 och 1998 och där min mor har växt upp.
  • Ner till Hammarby Sjöstad där vi nu bor.

Turen i sig är inte så lång men den hade blivit längre om inte Atle hade bitit sig själv i läppen i ett litet gupp. Efter det var det inte lika kul att sitta bak längre. Däremot så log han sitt finurliga leende när vi väl kom tillbaks så det var nog inte så farligt.

Dagar som dessa är det ju nästan brottsligt att sitta inne så lilla familjen valde att ta en picknick ut i det gröna (mellan lite hus hemmavid på en gräsmatta alltså). Atle tog fixien såklart.
Och när vi packade upp maten kom Birgitta och cyklade förbi men snabb som jag är kom jag inte ens på tanken att ropa på henne, och strax därefter kom Johnny och lika tyst förblev jag.

Maten intogs med bra aptit och sen var det dags att utforska de roliga trapporna nere vid kanalen ett tag innan det var dags att gå hem och göra kväll.

Förutom begravningen blev detta en helt superfin dag med bra väder och mycket tid med Atle. Att i sakta mak cykla genom Hammarbys omnejd är bland det bästa man kan göra. Inte lika utmanande som en skogstur men sådär övermysig.

Oroande tecken


I fredags eftermiddag fick jag andnöd, tryck över bröstet och var tvungen att kräkas. Jag tog ett samtal med chefen och vi beslöt att jag nog ska ta det lite lugnare på jobbet, säga nej till saker och allt sådant som låter bra i teorin men svårt att göra i verkligheten.

Idag skickade jag ett mail till säljaren för ett visst case och förklarade att jag kanske inte skulle hinna bli klar i tid på grund av ovanstående skäl men att vi kunde spela in en annan kille så vi inte tappar farten.

Nu sitter jag med samma känsla i kroppen igen, svårt att andas och illamående, bara efter att ha skickat ett jobbmail.
Det kanske inte är så sunt att jobba mellan 60 och 70 timmar i veckan, varje kväll och helger inser jag nog nu (detta var tänkt att låta ironiskt och sarkastiskt) för vad ska man med pengar till om man ändå ska må så här.

Jag har redan varit sjukskriven för att jag jobbade för mycket för en sju år sedan och hade väl inte tänkt att hamna i den sitsen igen.

På tisdag ska jag nog prata lite mer med chefen.

Sista grabbdagen


I morgon kommer Mirja hem från sin kickoff i Turkiet.

Atle och jag har haft fyra härliga och häftiga dagar tillsammans där vi har lattjat, cyklat, tagit promenader och bara hängt med varandra.

Även fast det är hur mysigt som helst förstår man situationen lite bättre för dom som är ensamstående föräldrar, bara efter fyra dagar. Att som i morse vakna 04.40 är rejält uppfostrande men har man en grabb som är glad 99% av tiden känns det ändå ganska ok så tidigt på morgonen.

Så i morgon när lillprutt vaknar är Mamma hemma.

Atles första cykel


Jag har länge suktat på samma cykel som Rikard köpte till Elvira men jag har även insett att Atles ben är alldeles för korta för en sådan cykel så det fick bli en färgsprakande trehjulig fixie istället.

Självklart skulle han vara med och meka med den på det där braiga sättet som bara han kan.Titta Pappa, jag har hittat en till del. Vad ska den vara till för?
Nästan klar nu!!
Provcyklingen gick galant.

Och idag efter vår långtur så fick han provköra den på vägen till Konsum med hjälm och allt och det såg ut som att han var lite rakare i ryggen än normalt. Men vem skulle inte vara det när man cyklar på sin första cykel utomhus för första gången.