Only the dead cyclist follow the stream

I en tid när allt går mot bongoplast, kokos, carbon eller kolfiber (kärt barn har många namn) väljer jag att gå mot strömmen och införskaffa ett par aluhjul. Japp, ni hörde rätt, ALUHJUL!! Varför då kan man ju fråga sig?
Den enkla anledningen är att förra årets diverse hjuldebacle med tre par, dvs sex stycken, hjul som alla fick för sig att ploppa nipplar till höger och vänster. Vid olika tillfällen! Att jag på den tiden körde tub gjorde ju det hela fantastiskt mycket skojsigare. För vem kan komma på något festligare än att slita av fastlimmade tuber stup i kvarten.

Så i år valde jag att köra med kanttråd istället. Lite nytänk tänkte jag i en era av tubeless, mindre rullmotstånd (vem kommer inte ihåg Der Pantzerwagen som vann något viktigt lopp med kantisar medan hela cykelvärlden stod som fågelholkar och inte fattade någonting) och enkelheten vid en eventuell punka. Inte för att jag direkt har punkat men OM jag gör det har jag läst på internet (läs happyride.se) att tub suger.

Så jag slet av tubfälgarna från mina Alpinistehjul, sparade naven och köpte ett par fulkinesfälgar i bongoplast/kokos/carbon/kolfiber för att:

  1. Det är snyggare än alu.
  2. Det är säkert styvare.
  3. Det är lättare.
  4. Jag hojar ändå inte i regn.

När fälgarna väl kom visade det sig att ekerhålen var gjorda så att nipplarna inte kunde luta lite sådär som man vill för att inte få en helt muppigt vinkel. Skit i det tänkte jag, vinkeln blev inte så dålig ändå om jag ska vara ärlig. Rullade några rundor med mina bongohjul och allt var frid och fröjd. Allt som hände 2016 var glömt och solen sken.

Sen kom den… Den där Pelotonen när jag, efter Flaten hojade ner i det där hålet så att en nippel gick. Var ändå lite glad att jag slapp slita bort någon tub så jag mekade ihop hjulet igen. Men där och då började något inom mig att mala. Längtan efter att ha ett par hjul som bara funkar, som jag kunde ha garanti på, som inte var ihopbyggt av lite olika delar för att komma ner i pris. Och när jag väl har börjat fundera finns det ingen återvändo. Så jag krängde hjulen (uppenbarligen till underpris) till någon lycklig kille från Umeå som antagligen kommer ha hjulen i tio år utan problem, gick ner till min kära lbs samt klubblokal och beställde ett par handbyggda, men av tillverkaren garanterade hjul. Alltså, jag fick garanti på hjulen. Och då jag typ bara hojar Pelotonen på min racer så var jag inte riktigt redo att lägga 25k på ett par hjul. Snålt, jag vet.

img_0687.jpg
A game of shadows!

Men efter att ha diskuterat lite med en av mina directeur sportifs kom vi fram till att de där hjulen faktiskt är bra, styva, förhållandevis lätta och har ett bra pris. Så jag slog till. Att hojen nu är ett bojsänke med sina 7,3kg får jag ta. Nu har jag i alla fall ett par hjul som jag kan hoja i regn med, trots att det aldrig kommer ske, samt hoja i alperna med utan att riskera att kokosen smälter av bromsarna.

Provrullade hjulen idag på Pelotonen och de är fortfarande raka efteråt. Yey!! Sen blev jag lite ”avhängd” men det berodde mest på att Johanna och jag stannade vid STOP-skylten i Älta och fick se de andra försvinna i fjärran. Men benen dog efter vårt lilla partempo och det är ju det som är syftet med Pelotonen.

Och hjulen kostade ändå mer än vad min BMX har kostat och den använder jag mest hela tiden. Så det så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s