Täbys 30-milare

Igår gick Täbys 30-milare av stapeln.

Magnus, Daniel och jag skulle ju egentligen ha varit i Belgien och kört motionsvarianten av LBL men avbokade resan i tisdags då väderprognosen hade varit rätt usel för området runt Liegé sedan en vecka tillbaks.

Fortfarande rätt crisp i Grisslehamn!

Nu blev tydligen vädret helt ok i Belgien men vi fick ju toppenväder så vi led inte sådär jättemycket.

Enligt Bengt Sandborgh så var vi runt 32 till start och det kan nog stämma. 0700 startade vi från Täby och någon mil senare kom jag på att jag inte hade startat min GPS.

Både Magnus, Daniel och jag bar Rapha idag. Jag känner mig alltid lite extra crisp när jag bär mina finkläder från Rapha. Den rena designen och mulliga passformen samt kvaliteten på materialet gör att rundorna känns lite lyxigare. Magnus hade varit på CykelCity och ekiperat sig dagen till ära och som han sa, ”-Visst funkar det med en underställströja från Craft men när man känner på den och en från Rapha samtidigt finns det ingen tvekan om vilken som är mest crisp”.

Klungan höll ihop hyfsat (åtminstone vi längst fram) i ett härligt solsken i Roslagens famn. Episka samhällen som Angarn, Brottby, Sättra och Riala passerades innan vi kom fram till den första stämplingen på (i??) Furusund.

När vi rullade vidare kändes gruppen rätt decimerad och på vägen tillbaks så mötte vi ett antal andra gubbrandönörer, gubbar som antagligen inte hade lika bråttom som oss.

En fem minuter senare blev vi omkörda av någon tant som hade ett epileptisk sammanbrott i bilen och tutade och pekade på sin egen tinning, naturligtvis körde tanten om med minsta möjliga marginal trots att vi låg på rulle. Bengt som låg först tackade genom att vinkla in hennes backspegel så att den inte skulle träffa honom.

Lite mindre crisp i Gimo!

Över lag tycker jag dock att samspelet mellan olika trafikslag funkar bra men ibland så dyker det upp ett psykfall som känner att hen måste uppfostra oss andra.

I Norrtälje sprack gruppen upp då vi inte kände för att köra mot rött. En liten klunga på en sex, sju pers hann över innan det slog om och sedan försvann de över horisonten.

Vår lilla grupp på nio pers trampade på i dryga 30 blås och efter ett tag såg vi surfinnen Ari stå vid vägkanten med kramp med sprattlande ben.

När vi väl kom fram till Grisslehamn bjöds det på pizza och efter ett tag kom Ari ifatt och sen så rullade vi (*nästan) resten av rundan tillsammans.

Danne och surfinnen på dagens bästa vägsträcka!

Nästa stopp var Gimo och innan den beryktade ”Gimorakan” bjöds det på härliga småvägar i vårsolen. På Gimorakan tyckte Toni att det blev tråkigt och drog upp klungan i en sådär 39km/h i motvinden. Alla skrek men höll i så gott det gick. Väl framme i Gimo hade vi tappat en hel drös av cyklister. Folk med uppenbarligen mer vett än oss andra. Nu började jag känna mig lite halvkokt och hade börjat få krampkänning i vänster ljumske. Högerbenet med dess muskelbristning värkte lite men på ett helt annat sätt.

Den sista stämplingen innan Täby var på ICA Knuten i Knutby och vägen mellan Gimo och Knutby var helt klart dagens höjdpunkt. Maken till grymma, slingriga småvägar får man leta efter. Nu började det bli märkbart jobbigt, speciellt när Toni och Danne var uppe och drog. När Knutbyskylten dök upp så flög Toni förbi klungan likt The Manx Missile och inne på ICA köpte vi på oss parfyrmerad hallonyoghurt från Tyskland för en tia. Billigt är ALLTID gott!

Halvt uppgiven i Sveriges Waco!

Nu var det dags för den frusne Lattefarsan att klä om till kortkort, något alla andra hade gjort i Gimo.

De sista 67km var mer eller mindre en plåga. Fördelen med att det går fort är ju att det snabbt är över, nackdelen är ju att det gör kaoZ med benen. Jag hörde Magnus flåsa ”- Jag släpper nu” men när närsta person gick fram och drog så gick tempot ner så pass att vi kunde hålla ihop. Nu var jag helt rökt och kunde inte ens täcka en lucka så riddaren Magnus som hade fått nya krafter hjälpte till.

I Vallentuna med 16km kvar fick jag megakramp i båda ljumskarna så *benen låste sig. Toni och Danne bestämde sig för att öka tempot lite i uppförsbacken vid Vallentunahallen (eller vad den nu heter) vilket resulterade i min kramp som gick över efter 1km av lufttrampande och att resten av klungan blev splittrad. Trots att jag såg mina cykelkamrater försvinna i fjärran kunde jag inte göra något åt saken så det vara bara att trampa på tills krampen släppte.

När benen väl började funka så befann jag mig i ensamland och utan några andra som peppar och håller uppe farten så dök hastigheten snabbare än Ulrika Knape från tiometersplattformen. Men nu hittade jag ju i alla fall.

Skändad och uträknad!

Efter nio timmar, en minut och 44 sekunders cykeltid ramlade jag in genom skjutdörrarna på Shell Täby där resten av gänget stod och skålade i kaffe, vatten och kanelbullar. Trots att jag var heeeelt slut så kände jag mig ändå rätt nöjd med att ha hankat mig runt 30 mil med en snitthastighet på 32.7km/h och det med de sista 16km i snigelfart.

http://www.strava.com/activities/134474050

Avslutade dagen/kvällen genom att slinka in till grannen som hade födelsedagsfest och fira min runda med lite bira och groggar.

Tack alla som var med och hjälpte till att dra en gammal gubbe runt Roslagen.

One Reply to “Täbys 30-milare”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s