Alperna 2011

Göran Malmström bokade en resa ner till alperna för att kolla in lite TdF, köra lite mulliga bergstoppar och avnjuta lite grymt alpkäk och när han frågade om jag inte skulle haka på så kändes det helrätt att göra en lite utflykt ner till de sydliga delarna av Europa.

Efter lite tjat fick jag även Magnus Alexandersson att haka på.
Resan ner var ett rent j*vla lidande. Att sitta i en minibuss i 24 timmar som en rysk krigsfånge är inte riktigt min grej och det kommer jag aldrig att göra om.
Så efter att ha suttit i en bil/minibuss i typ 30 timmar sammanlagt var det rätt gött att komma ner till hotellet och kasta in resebagen, dra på sig cykelkläderna och ta minibussen ner till Bourg d’Oasins för att ge sig på Alpe d’Huez.
Naturligtvis hade jag migränkänningar efter typ fyra timmars sömn på två dygn så ett par Treo fick slinka ner innan resan ner till byn.
Alpe d’Huez
Nu skulle jag äntligen få hoja rundan som sopan Pantani klarade på 36 minuter och 50 sekunder. Från bussen var Göran och jag sist då vi mekade mest…. Vädret var strålande, skulle det bli så här?? Tjoho!! Efter ca fem minuter svängde vi höger och tog sikte på stigningen. Jag kände mig rätt fräsch i benen och sprätte till och lämnade Göran bakom mig. Att han hade fått ett totalt växelsammanbrott sekunderna senare hade jag ingen aning om men att han skulle kunna haka på lilla läckra mig fanns det ju i alla fall ingen chans till.

BANG sa det efter ca 20 meter upp i stigningen. Inte i cykeln men i min pulskurva. Satan vad brant det var…. Senare fick jag reda på att de fyra första serporna är absolut brantast och det kändes..

I serpa #3 (18 kvar) gick jag om Magnus som såg rätt lidande ut. Skulle han klara sig upp? Skulle jag klara mig upp? Efter ca tio minuter hade jag hittat mitt tempo och tuffade på bra. Oftast satt jag ner på 34/28, ibland stod jag upp och bröt på 34/24 och på vissa partier på 34/21. Tyngre än så var inte att tänka på. Jag passerade väl en 100 stycken husbilar, minst, på vägen upp. Det var tyskar, holländare, belgare, fransoser etc… De flesta hinkade vin eller bira och många lirade musik. Det festliga var att överallt dom stod så hejade dom fram alla stackare som kämpade sig upp. Lite proffskänsla där… Förutom farten då..
När jag typ hade fjuttiga sex serpor kvar så hade jag bara kört i typ 45 minuter.. Inte som Pantani då men kanske en grym tid? Minuten senare körda jag förbi en skylt med texten Alpe d’Huez 4km WTF!!

Nåväl. 1 timma och 10 minuter efter att jag passerade bron innan stigningen kom jag i alla fall upp till målet och kände mig toknöjd.

Efter att ha filmat lite kollade jag på klockan och insåg att bussen tillbaks till hotellet skulle gå om 30 minuter och dit kände jag inte för att hoja så jag fick väl blåsa på lite tänkte jag.
Efter typ fem minuter så mötte jag Magnus…. Killen jag trodde skulle dö innan den tionde serpan höll på att ta sig ända upp till målet, tjoho!! Sen mötte jag reseledaren som skulle köra bussen och då insåg jag att jag antagligen skulle hinna med bussen tillbaks.
Col d’Izoard försök 1
Efter att ha kommit i säng alldeles för sent på grund av lite grym videoredigering vaknade jag helt groggy 07.00 av grodlätet på min telefon. Jag stängde naturligtvis av den så Magnus väckte mig bryskt 35 minuter senare. Efter att ha avnjutit den pissiga frukosten kastade vi upp hojarna på taket och gav oss iväg mot Serre Chevalier där vi skulle parkera hojarna för att hoja upp i månlandskapet på Col d’Izoard. 

På vägen dit mötte vi delegationen från KBCK som såg starka och läckra ut. Vädret var lite halvmuggigt men det regnade knappt något… Detta ändrades rätt bryskt samma minut som vi lastade av hojarna. Inom ramen av typ två minuter ändrades hela mitt liv till ett episkt lidande. Jag som hatar att hoja i regn eftersom jag är gjord av socker. Vi hoppades att det skulle avta lite men när det istället tilltog letade vi upp en bar i Briancon och tog en cafe au lait istället, vände tillbaks och sket i cyklingen.

Väl tillbaks i Les Deux Alpes letade vi upp en lokal pizzeria för lite lunch och shoppade lite nescafé för lite extra stuns till deras helt urusla kaffe. Till min lycka hittade jag lite Bakugans till Atle i någon affär och på vägen tillbaks till hotellet slank vi in på en lokal pub på en Leffe och lite TdF på teven.

KBCK hade tydligen brutit innan Col du Galibier förutom Tille som hade kämpat sig upp i snöstorm och +2 grader. Antagligen i kortärmat och kortbent om jag känner honom rätt. Grymt kämpat och hatten av för det.
Col d’Izoard försök 2
Andra försöket upp till Col d’Izoard skulle visa sig gå mycket bättre. Tack vare att jag hade tagit med mig åt helsefyr för mycket extrakläder i min ryggsäck.

Det var hyfsat varmt när vi parkerade bilarna Serre Chevalier men jag tänkte inte riska något så jag drog på mig tillräckligt med vindkläder för att kunna överleva en sibirisk vinterstorm.

Efter att ha cyklat genom Briancon och vidare genom St-Martin-de-Queyrieres där proffsen några timmar senare skulle passera, fast åt andra hållet och tappat ca 500 hm (kändes lite mysigt att ligga i knappa 60 blås nerför kurvorna (lite saktare i själva kurvorna då) samtidigt som det står poliser överallt och människor som applåderar åt alla fånar som passerar under bergprismarkeringarna. Kändes faktiskt lite tufft för en LGCF gubbe.

När vi kom till byn St-Crepin tyckte Harry Haffa att vi inte skulle cykla där. Det gjorde dom genom att gena över till vår sida av vägen och slå på en tvärnit så att klungan fick tokbromsa, vilket resulterade i att Magnus höll på att köra in i mig men valde att lägga sig på sidan istället. Den sista idioten är tydligen inte född ännu. Efter att ha gått typ 300 meter sket vi i dom och hojade vidare den sista kilometern innan vi svängde upp vänster mot Col d’Izoard.

Vägen upp började lite snällt med lite kuperad terräng och såna där tuffa tunnlar där James Bond gärna kör sin Aston Martin i typ 200 blås, såna tunnlar var det.

Efter ett tag kom vi till en helmullig väg som gick utmed forsen le Guil och där Magnus passade på att fixa en pyspunka. Som världen bästa vän väntade jag naturligtvis in honom medan le peleton tuffade vidare.
Efter ca fem minuter rullade vi vidare men av någon anledning fick vi trampa på som satan även fast det lutade nedåt.. Optisk synvilla galore visade det sig vara då våra edge500 konstant ökade på den totala stigningen. Helt galet hur man kan uppfatta saker…

Strax innan Chateau-Ville-Vielle svängde vi upp till vänster för den lite mer jobbiga delen av stigningen.
Det började lite ok sådär och efter en tio minuter tog jag mitt tempo och lämnade Magnus åt hundarna.

Vid Arvieux började helvetet.. MERDE!! Det är tre byar som ligger efter varandra och mellan den nedre och övre byn gick den totala stigningen från 1550möh till 1780möh. Som grädde på moset hade vi kastvindar rakt i nyllet och idioten Johan missade att fylla på vatten. Som tur var satt det några holländare och förfriskade sig med lite malt i backen och dom hade vatten och fyllde på mitt förråd. Jag passade på att suga i mig en gel där för att få lite energi i kroppen.

Och sen var det mest ett episkt lidande…. Pulsen på min edge500 pendlade mellan 87% och 90% av maxpuls hela tiden och jag hade en stabil fart på ca 8km/h.

Passerade något slags monument över Fausti Coppi och någon annan snubbe och till slut var jag uppe på toppen, där det blåste storm och var exakt 15 grader kallare än det var nere vid le Guil.

Tog lite bilder, filmade lite, slängde på mig mina vindkläder från kvalitetsmärket Rapha och kastade mig nerför berget till Briancon där de som var snabbare än jag väntade.

En Club Sandwich senare samt lite TdF på någont lokalt hak som var överfyllt med norrbaggar så var rman redo att gneta sig upp den sista milen till Serre Chevalier där bussen stod.

Magnus som jag lämnade vind för våg en bit innan Arvieux kom upp någon timma efter mig, fylld med en härlig blåbärspaj och en cola. Inte konstigt att han knappt behövde trampa de sista 800hm, han har ju faktiskt en raket i kokosfiber med.

Col du Galibier

Idag skulle det kollas på TdF samt ta Col du Galibier. Vem skulle vinna? Vem skulle bonka? Hur skulle de sista 600hm/8km från Lautaret kännas?
Först lite frukost på stan. En baguette med skinka och ost, två kaffe och ett par pain au chocolate senare kände jag mig redo för att få lite höjdmeter i benen.

Vi bilade till La Grave där vi ställde bussarna och började trampa på. Rätt snart så ökade jag tempot lite och lämnade Göran och Magnus efter mig, benen kändes bra och jag trampade på i ett rätt bra tempo.

 
När jag började närma mig Lautaret så ökade antalet människor med flaggor, picknick korgar etc rätt hårt och när jag kom in i byn var det helt sinnessjukt. Att touren passerar genom byn är tydligen rätt stort. Minst sagt.

Efter några minuter kom Göran och Magnus och vi tänkte börja hoja de sista 8km och 600hm upp till toppen av Col du Galibier… Men tji fick vi!! Harry Haffa hade stängt passet redan vid 08.00 och efter att ha försökt hitta någon smitväg men bryskt blivit stoppad gav vi upp och parkerade våra ändalyktor i en liten sluttning med perfekt utsikt över hela spektaklet.

Efter lite krubb började det röra på sig och snart så kom karavanen farandes. Helt sjukt vad bilar i olika former med killar och tjejer som kastar skräpsaker efter alla hungriga vargar som står och väntar på att få något. Jag lyckades få en påse godis från Haribo som jag delade med mig av. Snacka om lyxpresent.

Sen (någon timma senare) kom nästa karavan.. Nu med lite motorcyklar, en gul Mavicbil samt två cyklister, Andy Schleck och någon tjomme från Astana jag inte brydde mig om att ens kolla på. Nu hade Magnus och jag placerat oss på vägen och stod och filmade/fotade cyklisterna på ca 50cm’s avstånd och hur dom kan hålla den hastigheten efter två HC stigningar fattar man ju inte. Snart kom resten av gänget och förvånansvärt nog så var Contador helt slut, något som visade sig på slutesultatet.

Efter att ha filmat, fotat skrikit och varit helt hysteriska (det här var mycket större än jag kunnat tro) rullade
vi ner till La Grave där Magnus tog hand om min rygga. Göran och jag fortsatte mot hotellet då vi blev blåsta
på 600hm upp på Col du Galibier. Som en ren händelse är även stigningen upp till Les deux Alpes 8km lång och har 600hm, det vill säga exakt samma nuffror som toppen vi inte fick hoja upp på idag. Nu kände jag mig hyfsat stark och sprätte iväg från början och lyckades komma upp på 40 minuter blankt.

Väl uppe toppade vi dagen med varsin Leffe och drog sen ut och krubbade lite Salade Chevré, Tartiflette samt en Creme Bruleé avec Café au Lait.

La Berarde
Sista dagen tänkte de flesta hoja ner till Bourg D’Oasins och sen upp några serpor för att kolla på touretappen upp till Alpe d’Huez. Göran, Magnus och jag valde istället att hoja de 35km/1100hm till La Berarde för att käka en paj och dricka en café au lait.

Jag hade fått för mig att försöka ligga på storklingan fram så länge det bara gick. Det gick i 49 minuter sen fick jag se mig besegrad, mitt i en slakmota på 10% lutning.

Efter den lilla backen kom vi upp i ett helt fantastiskt landskap med floden Le Veneon som med sitt helt fantastiska vatten i turkos färg gick utmed vägen. Sen kom serporna som gick upp till byn Saint-Christophe-en-Oisans som bjöd på 600 härliga höjdmeter innan det började gå lite neråt till La Berarde där vi tog en fika, vände och åkte till ett fik som drivs av några holländare där vi krubbade och kollade på hela etappen
Hemresan som tog 35 timmar tänker jag inte ens skriva något om ty den vill jag bara förtränga. Nu har jag 1 timma och 20 minuters film jag ska krympa ihop till ca 10 minuter. Kommer upp här när den är klar.

http://connect.garmin.com:80/activity/embed/101520014

10 Replies to “Alperna 2011”

  1. Den där LaBerardestigningen verkade fin. Den måste jag testa nästa gång.
    Lite mer än kortkort hade jag slängt på mig. Men jag hade behövt mycket mer. Utförskörningen från Galibier i snöslask och nollgradigt är det värsta jag har gjort på cykel. Någonsin.

    Gilla

  2. Starkt jobbat Johan, bra skriven RR!

    -Har du gått o blivit bergsget på riktigt nu?
    Alpklättring är hur roligt som helst, ”get in to grind mode” och sedan känna andningen i takten med trampet…

    /Christer Schleck

    Gilla

  3. Lysande! 😀

    Men Johan, vad är detta:
    Medelpuls: 132 slag/min
    Maxpuls: 233 slag/min

    Låg du och maskade eller hade du pulsbandet två varv runt??? 🙂

    Gilla

  4. Väldigt inspirerande läsning Johan, ni verkar ha haft det bättre än som det först verkade på väderrapporter och dyl.
    När kommer den färdigredigerade filmen ? 🙂 Thomas

    Gilla

  5. Tack för alla kommentarer… Filmen laddas upp på vimeo i helgen, försökte just göra det via 3G och det sket sig kapitalt.
    Pulsmätaren fick spelet från Lautaret och ner till dammen som är nedanför Les Deux Alpes…
    Allt är episkt nu för tiden i mitt liv och Tilles lyckade försök på Galibier i det vädret är helt grymt…
    Nästa år kommer jag nog åka igen, fast i bil.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s