88 days later

Idag var det dags för den efterlängtade comebacken i sadeln. Då armen är långt ifrån läkt valde jag att ta min citybike (Kone Dew) och bara köra lite cykelvägar.
Redan i backen upp förbi infarten till det som en gång var Indianer & Vita började känslan komma, känslan alla otränade får, att bröstet börjar värka, blodsmaken kommer krypande in i munnen och benen värker. Detta efter ca 800 meters cykling vilket kändes väldigt obra men ändå inte helt ologiskt med tanke på att jag inte har motionerat något alls på så många dagar.

Efter ca tio minuters cykling kommer jag fram till en ny infart till Sicklaskiftet, en grusinfart som ser helt absurd ut. Det finns elljusspår på den andra sidan grusvägen jag just har cyklat på och även vägen passar bra för både gångare och cyklister som inte gillar att cykla skog men ändå så har kommunen valt att skövla skogen för att dra en grusväg genom den. Och så säger folk att cyklister förstör terrängen. Jag kommer ju i alla fall att kunna bemöta de människor som klagar över att vi förstör på ett helt annat sätt i framtiden.

När jag efter ett tag börjar närma mig Bagarmossen ringer Johnny för att berätta att det gäng som cyklade från Hammarbybacken 12.00 nu kommer vara på Hellasgården om en 20 min för att intaga diverse läckerheter. Sagt och gjort, en fika kan man ju inte säga nej till och efter en timmas cykling kändes det som en bra idé att ta en liten paus, pinsamt hur dålig form man är i.

På vägen till Hellasgården kommer jag ner för en liten backe med en massa rötter, stenar och annat skit i och där händer det. Framhjulet fastnar på någon rot och jag flaxar genom luften och flygandes som en balettdansör samtidigt som en del tankar flyger genom huvudet ser jag till att satsa allt på ett kort och landar på den rätta (vänstra) sidan. Jag hoppar upp som en actionhjälte och inser ganska snabbt att jag har klarat mig förutom en del geggamojja på kläderna och en knäckt hjälm. Känner inte ett jota och jag cyklar vidare lycklig som ett barn på julafton.

När jag väl kommer in på Hellasgårdens fik med ett utseende som en marsipantomte marinerad i choklad får jag en del blickar blandat med skratt från mina vänner. Själv konstaterar jag att cykelvägarna var lite tråkiga och att man måste testa för att övervinna sina demoner, eller om demonerna vinner över en själv.

Fikat satt bra, jag drack en kaffe, en cola light och intog en kärleksmums och cyklade sen hem med en bra känsla i magen. En krasch var 88:e dag är ju liksom bara fyra krascher per år och det kan man ju inte klaga på.

2 svar till “88 days later”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s