När verkligheten kom ifatt en som en käftsmäll

Idag begravdes min mamma.
Ända sen hon gick bort den 7:e augusti har det liksom inte känts verkligt. En känsla som försvann redan i natt då jag vaknade med en huvudvärk samt Atle som stod vid sängen och ville ligga lite bredvid sin pappa och sparka honom i huvudet sin vana trogen.

När jag väl kom in i kyrkan (vi blev lite sena på grund av stressmage och ett behov av att fylla tanken med bensin) så kändes det…….. Ja, jag vet inte vad det kändes som? Att det var min mamma som låg i kistan? Jag vet inte…..

Ceremonin var enkel, exakt som mamma skulle ha velat ha den men ändå jättefin. Som tur är var Atle med och ungar har en förmåga att ta saker för vad dom är så han kom fram till mig och ville sitta i mitt knä, han gick och tittade på ljusen som stod bredvid kistan och när vi hade sjungit färdigt ”Härlig är jorden” applåderade han och då skrattade till och med pappa.

Verkligheten kom ikapp mig när det var dags att ta ett sista adjö framme vid kistan. Magen knöt sig och jag kände för första gången sen mamma gick bort en oerhörd saknad. En känsla som lär komma tillbaks fler gånger antar jag.
Att det sedan var Atle som fick lägga rosen på kistan för att sen klappa på kistan och säga ”mo” som farmor hette blev pappa (min alltså) jätteglad, vilket var skönt att se.

När väl den delen var över kändes resten av dagen som en promenad i parken och avslutningen med Mirja och Atle på min favoritrestaurant Malmgrensa Krogen på Finn Malmgrensplan i Hammarbyhöjden var super. Jag är ju en enkel kille som gillar enkla ställen och därför har nog det stället blivit en favorit. Plus att dom har bra käk såklart. Jag åt Wienerschnitzel med kapris, ansjovis och ärter och till det stekt potatis och en halvliter Starobrno.

I morgon ska jag agera piccolo samt någon slags grillmäster för de som skall cykla den tur jag nu inte kan cykla på grund av min avslitna bicepssena. Jag ska förresten opereras på onsdag.

Just det, någon i sällskapet la en Hammarbyvimpel på mammas kista. Jag vet inte vem det var men han eller hon är en hedersknyffel.

10 svar till “När verkligheten kom ifatt en som en käftsmäll”

  1. Shit jag visste inte… Jag beklagar sorgen. Skit men livet är så här grymt. Mina föräldrar är 76 och rätt friska. Jag vet att den dagen kommer, då någon av dem kommer försvinna. Hur tar man det ? Jag bävar. Fy fan… 😦-Patrik

    Gilla

  2. Jag beklagar sorgen Johan.Bilden av din mamma med din son Atle i famnen från din blogg i Augusti när hon gick bort, är fin. Hon ser glad ut. Precis så som bara en farmor kan vara./Nypan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s